Erik-webbkronika

Jag röstade ja men det var inget lätt beslut. Som jag tvekade.

Några vänner till familjen jobbade som läkare och veterinär. Insiktsfullt berättade de om hur salmonellan kunde spridas om gränserna öppnades.

Sen var jag rädd för rabies. Det handlade om något annat. En skräckserie som några år tidigare gått på tv. En irrationell känsla som grodde i mina djupaste valv. Att jag skulle klappa en katt och dö med saliv skummande ur munnen. Det sa jag aldrig till någon.

Det jag sa var att jag var orolig över vad EU skulle göra med den svenska offentlighetsprincipen och neutralitetspolitiken. Jag undrade hur det skulle bli med demokratin då makt skulle föras över till Bryssel och tänkte på all billig alkohol som skulle bäras över gränsen. Unionen verkade ha en fundamentalistisk syn på öppenhet. Stoppa spriten, salmonellakorvar och rabieskatter vid gränsen!

Ändå röstade jag ja.

Jag gillade verkligen tanken på att vi skulle närma oss andra länder. En motvikt till USA. Jag var också lättad över att kalla kriget var över. Tänkte att det nu fanns chans att bygga något nytt, hoppades att gränslösheten skulle ge oss alla en bättre ekonomi.

Ibland har jag ångrat att jag röstade ja, ibland inte.

Vi som är intresserade av arbetsmarknadsfrågor har sett att EU påverkat oss mycket sedan vi röstade ja för 20 år sedan. Både på gott och ont, vilket vi skriver om i detta nummer. Arbetets Göran Jacobsson skriver också historien om Lavaldomen som påverkat hela den europeiska arbetsmarknaden.

De senaste krisåren har arbetarnas löner sjunkit i flera länder och anställda har tagit mycket stryk. Svångremspolitik och hög arbetslöshet har ändrat förutsättningar för facken som haft det tufft. Vår frilansare Kristina Wallin skriver om hur Italien drabbats av krisen.

Oavsett vad man tycker om EU känns frågan om ett ja eller nej till unionen i dag väldigt avlägsen. Det är svårt att tänka sig ett Europa utan ett EU. Det handlar i stället om att gräva där vi står. Göra det vi kan av det som är.

 

20 år med EU: