Familjen – Katarina Sångberg, Biagio De Rosa och 15-åriga dottern Sofia – anser sig vara lyckligt lottad som klarar sig ekonomiskt mitt i krisens Italien. Foto: Kristina Wallin

 

Krisen genomsyrar hela det italienska samhället. Det är omöjligt att inte drabbas av den, även om man har jobbet kvar. Byggnadsarbetaren Biagio De Rosa konfronteras med den varje dag, både på jobbet och hemma, och tycker att det är den värsta kris han någonsin upplevt.

Ute på gatan i centrala Florens är det svettigt, fullt av ljud från bilar, moppar och folk som ropar till varandra. Inne i Biagio De Rosas vackert renoverade lägenhet är det däremot tyst och svalt.
Biagio sätter sig med gitarren och spelar lite. Musiken och konsten är hans stora hobby. Hans oljemålningar finns överallt i lägenheten.

– Var försiktig, den där målningen jobbade jag med i morse, så färgen är inte torr än, säger han när vi sätter oss vid bordet, där tre målningar står uppställda mot väggen.Sedan krisen började har det blivit mer tid över. Dels blir det ingen övertid på vanliga jobbet längre, dels är det ovanligt med extrajobb hos folk som behöver fixa något hemma.

Biagio De Rosa tillhör de få lyckligt lottade som fått fast jobb under krisen. För ett år sedan bestämde sig den lilla byggnadsfirma han jobbar för att det fick vara slut på korttidskontrakt och anställde honom tillsvidare.

– Antagligen för att de får skatte­förmåner om de anställer folk som är över 50, förklarar Biagio och skrattar.

Hittills har ingen förlorat jobbet på firman, men ledningen har flera gånger förberett permitteringar och enligt Biagio spelar de ofta ut krisen mot arbetarna.

– De vill att vi ska vara mer effektiva, för annars kommer de att bli tvungna att stänga, hävdar de. Vi lever i en vidarebefordrad skräck, för egentligen har vi ju aldrig haft någon anledning att oroa oss, konstaterar han.

Han får ut cirka 12 000 kronor efter skatt, vilket är en bra arbetar­lön i Italien om man inte jobbar skift. Naturligtvis jobbar även svenska hustrun Katarina, reseledare och tolk, annars skulle inte ekonomin gå ihop.

Att bo i Italien är minst lika dyrt som att bo i Sverige – om inte dyrare – och som de flesta italienska familjer är de glada bara över att det går jämnt upp. De måste till exempel betala alla skolböcker och allt material för 15-åriga dottern Sofia som går på gymnasiets språklinje.

Tidigare fick Biagio både kläder och skyddsskor från den speciella byggnadsarbetarfond som finns. Nu när krisen slagit så hårt mot byggnadsbranschen har fonden ont om pengar, och ger honom bara skor var sjätte månad.

– Vi måste alltså ha egna kläder på byggena. Det blir en ganska stor kostnad i slutet av året, för att inte tala om slitaget på tvättmaskinen, berättar han.

På Biagios arbetsplats kämpar nästan alla med att få ekonomin att gå ihop. Bara de som inte har någon egen familj och fortfarande bor hemma kan unna sig något extra. Krisen gör dem dessutom oroliga inför framtiden.

– Det är som att utkämpa ett krig, som man tror är förlorat redan in­nan det börjar. Fast trots det har krisen fört med sig mycket positivt. Vi är mer sammansvetsade på jobbet i dag, solidariteten växer, konstaterar han.

Det är till exempel inte längre någon skam att berätta att man inte har råd, något som skulle varit omöjligt i Florens för bara några år sedan.

– Nej, nu berättar man ärligt. Vi hade bestämt att vi skulle gå ut allihop på jobbet och äta lunch tillsammans en dag, men två förklarade att de inte hade råd, och då avstod vi allihop.

Biagio är besviken både på premiärministern Matteo Renzi, som han tycker bara lovar och inget håller, och på den italienska vänstern som han tycker har försvunnit.

– Detsamma gäller facket. Jag har alltid varit med i Cgil, men nu för tiden kommer de aldrig ut på arbetsplatserna. Därför är det svårt att få fram vad det är som inte funkar. Vi måste ringa i smyg om vi vill prata med dem, säger han.

Trots alla svårigheter är han ganska optimistisk inför framtiden.

– Vi har en olivlund några mil från Florens där vi kan producera vår egen mat om det behövs. Lägenheten är ju vår och jag kommer att få en hygglig pension. Vi kommer att klara oss, säger han övertygat.

 

Facket: »­Vänstern ­ligger ­nerkyld ­någonstans«

– Det behövs en helt ny ekonomisk politik, inte bara i Italien, utan i hela Europa, säger Danilo Barbi, som är vice ordförande för Italiens största fackförbund, Cgil.

Enligt honom handlar krisen i dag om att det tillverkas för mycket och att efterfrågan är för liten.

– Därför är besparingspolitiken ren katastrof. Vi vill att Italien satsar på infrastruktur, men då pratar vi inte stora vägar, utan till exempel miljöförbättringar eller förbättringar av den sociala välfärden. Vi kallar vårt investeringsförslag för ”Offentliga sektorns New Deal”.

Cgil ser en stor risk för stora sociala spänningar i Italien den närmaste tiden.

– Situationen är allvarlig, eftersom folk inte ser någon väg ut ur krisen. Regeringen har inte gjort något för att förbättra situationen hittills. Den italienska vänstern ligger nedkyld någonstans, konstaterar Danilo Barbi.

 

20 år med EU:

Krisen i Italien

2013 försvann 478 000 arbets­tillfällen i Italien. Sedan början av krisen 2008 har över en miljon arbetstillfällen försvunnit.

Arbetslösheten är uppe i 12,9 procent, bland yngre upp till 24 år är den 43 procent. I januari i år var 3,3 miljoner arbetslösa.

Sedan början av krisen 2008 har antalet svårt fattiga (som lever under existensminimum) fördubblats och är nu uppe i fem miljoner.

80 procent av italienarna upp­ger att de i år ätit mat efter utgångsdatum för att spara.

Industrin investerade år 2013 mindre än hälften jämfört med året innan.

Sedan början av krisen 2008 har en fjärdedel av alla företag som funnits mer än 50 år stängt.

Underskottet är uppe i 130 procent av BNP.