Med regelboken mot avgrunden
Ett spöke går omkring i svensk politik: 90-talskrisens spöke. När den nya finansministern Magdalena Andersson i veckan la fram sin budgetpropositionen var historien allestädes närvarande. Mycket i debatten kändes igen från förr. Nytt var att metaforerna som tidigare hämtades från meteorologins sfär nu bär mer agrara förtecken. Budgeten går ihop. Varje utgiftssatsning är finansierad genom att skatteintäkterna ökar lika mycket.
Bondförnuftigt kan tyckas, men samhällsekonomin fungerar inte på samma sätt som en jordbrukarfamiljs räkenskaper. Svensk ekonomi befinner sig i en utdragen lågkonjunktur vars ände ständigt flyttas fram. Arbetslösheten har legat nära åtta procent i fem och ett halvt år. Då talar krassa ekonomiska avväganden för att regeringen borde satsa stort på att öka efterfrågan genom stimulanser och offentliga investeringar. Beräkningar visar också att det går att genomföra ofinansierade satsningar på 70 miljarder kronor utan att statsfinansernas långsiktiga hållbarhet sätts på spel.
Men så var det ju det här med spöket, som har kommit att inta formen av en samling regler för finanspolitiken. Regelboken säger att de offentliga finanserna ska gå med ett överskott på en procent av BNP över en konjunkturcykel – alltså den period det tar för ekonomin att gå igenom en låg- och en högkonjunktur. Trots att finanspolitiken inte följde denna regel under förra mandatperioden och nu inte heller väntas göra det under denna, så utgör regelverket det huvudsakliga argumentet för avsaknaden av stimulanser i budgeten.
Ett annat tecken på spökerier är att regeringen inte hudflängs för bristen på insatser som ska höja efterfrågan, utan för att inte tillräckligt slaviskt följa regelboken. Härförare på denna front är ett statligt organ – Finanspolitiska rådet – inrättat av förra regeringen. Dess livsuppgift är att ”analysera hur väl regeringen uppfyller de budgetpolitiska målen, i synnerhet överskottsmålet och utgiftstaket”. Det som fått denna vän av ordning att gå i taket är att finansministern inte planerar för rejäla åtstramningar om ett par–tre år så att de offentliga finanserna kan visa stora överskott år 2018, då ekonomin förväntas vara är i balans. Ty i de ekonomiska prognosernas förtrollade värld är konjunkturen alltid i normalläge om tre–fyra år. Att sådana åtgärder med all säkerhet skulle förlänga arbetslöshetsplågan bekymrar inte ordningsmannen.
När regelboken hindrar en vettig ekonomisk politik är det dags att ta kål på spöket och skriva om reglerna.
