Mycket stryk får han numera, det manliga geniet. Om han inte också gör vändan i tvättstugan, drar med sig tvillingarna i joggingvagnen, spolar både kröken och röken kan han glömma folkets kärlek. Det räcker inte längre med talang för att få drälla runt som en charmig skitstövel. I alla fall inte i teorin.

I praktiken gör vi i stället ofta som framför Peter Shaffers Amadeus på Malmö Stadsteater. När den unge Mozart lättjefullt leker fram variationer av hovkompositör Salieris marsch på sitt cembalo – till kollegans bottenlösa avund – kan publiken inte sluta  klappa. Kritiken av geniet är som bortblåst, talangen förblindar.

Mattias Linderoth spelar Amadeus med samma barnsliga frenesi som Tom Hulce i Milos Formans filmversion. Det är svåremotståndligt med alla falsettskratt, knyckiga rörelser och touretteslika utfall. En smittande livsglädje som avtar allt eftersom Salieris giftiga ränker får större effekt. Utan att veta om det har Amadeus fått en beskyddare som i själva verket suger livet ur honom, som straff för Salieris egen konstnärliga impotens.

Den förorättade hovkompositören är möjlig att förstå. Fredrik Gunnarson gör honom med skör närvaro, smärta och på rätt sida om det komiska. Efter att ha besvärjat publiken som vittne, beklagar Salieri sig för Gud och förbannar sitt öde att ha fått ett känsligt öra och en kärlek till konsten – men inte talangen som förmår honom att lyfta över medelmåttans.

Frede Gulbrandsens regi håller sig troget till den historiska inramingen. Ett val som gör det lättare för Mattias Linderoth att vara ännu roligare med sin Amadeus när han utmanar hovets hierarki bland kråsskjortor och peruker. Samtidigt skapar det epokmässiga svårigheter. Till exempel när Constanze Weber förnedrar och bjuder ut sig hos Salieri för att hennes Mozart ska få en tjänst vid hovet. Nånstans där i publikfnisset kring bröstvårtsbakelser och krinolinklänningen som ska av och på, tappar det i närvaro.

Kajsa Ericsson gör rollen som Mozarts fru med lekfull skärpa och har ett fint samspel med Mattias Linderoth. Från parets första spralliga förälskelse till den förtvivlan som driver henne mot slutet är det egentligen Ericssons karaktär som kånkar berättelsens tyngsta börda. Men det sker lite i skymundan, i skuggan av geniernas geni.

Dragan Mitic

Scen

Amadeus Malmö Stadsteater