”Det finns något bra i att inte bara ånga på”

Arbetsgivaren ville vinna upphandlingen och la på mer jobb.  Själv kunde Hasse inte bromsa, han är diagnosticerad med adhd och behöver sina egna rutiner för att inte köra slut på sig.
– Sopåkare är världens bästa jobb när det funkar, jag kommer alltid att längta tillbaka.

Hasse berättar om sina 20 år som renhållningsarbetare med värme.

Med rätt kollegor, rätt chefer och lagom mycket att göra passar det perfekt för någon som fungerar som han, tycker Hasse. Nu är han en bra bit över 50 och fick diagnosen adhd för två år sedan. Med den följde ökad förståelse och en del hjälpmedel. Men med arbetet var det redan kört. Ryggen var slut och han var mentalt utmattad.

– När läkaren tog upp förtidspen­sion, sparkade jag bakut. Det är inte min bild av mig själv. Jag är arbetare, känd för att jobba hårt. Men till slut gick jag med på det.

Han har förlorat jobb, hälsa, relationer, hus, saker. Nu bor han på 28 kvadratmeter.

– Men mina drömmar och hoppet om framtiden, min livsglädje, har jag kvar. Det finns en möjlighet till utveckling i att till synes förlora allt. Nu behöver jag tid, lugn och ro,

Vad som är lagom mycket arbete är individuellt. För Hasse funkade det fram till 2003. Sedan blev det ytterligare en ny upphandling i Stockholms stad och ett nytt område för Hasse och hans kollega med mycket mer att göra. När det var som värst jobbade han 60 timmar i veckan.

– Vi gick från att ha jobbat fem–sex timmar om dagen till ibland 12 timmar, nästan helt utan raster. Arbetsgivaren hade tagit till för att hen ville tjäna stålar såklart.

Nu i backspegeln tycker han ändå att den firman var en av de bästa. Då blev det strejk, både vild och fackligt stödd.

– Vi var ute efter ett belastningstak, försökte påverka arbetsgivaren, men det var lönlöst då.

– Vi fick alltid höra att vi skulle dra ner på tempot. Men om man fungerar som jag då gillar man att ge järnet, vara fysisk.

Hasse körde i 180, både på jobbet och privat. Kroppen fick inte den vila som behövdes. Han upplevde inte att han fick något stöd från facket.

Ramarna för hur vi kan utföra vårt arbete är för snäva, tycker Hasse. Med bra rutiner och tid för återhämtning skulle en arbetsgivare kunnat få ut maximalt av hans prestationsförmåga även på lång sikt.

Generellt finns en rädsla för att visa att man har problem.

Schablonmässiga bilder av hur män och kvinnor funkar ställer också till det.

– Är du man får du aldrig vika dig. Du ska bara orka stå där stadigt när det blåser. Speciellt inom ty­piskt manliga yrken ska du prestera. Man vill visa att man duger.

Om jag är högpresterande ska du också vara det, är den rådande synen. Det pratas mycket om kvinnlig utbrändhet, men inte om manlig tycker Hasse.

– Vem vill ta i en ledsen man? Alla borde lära sig att det finns något bra i att inte bara ånga på.

Nu är han Hjärnkollsambassadör (se faktarutan). För att stå upp för sig själv. Och för att ge andra stöd. Det är viktigt att prata öppet om psykisk ohälsa så att ingen känner sig ensam i sitt sätt att fungera. Arbetar du hårt måste du vila. Och det går att organisera jobbet så om man vill.

– Det är sällan individen som är sjuk. Normalitetens gränser är för snäva, respekten för att vi är individer och fungerar olika är väldigt låg. Vi ska alla tvingas in i systemet och prestera enligt den rådande modellen, annars är vi inte så mycket värda. Det synsättet vill jag förändra.