Noa minns sitt liv

Lennart Sjögren, den öländske mästerpoeten som diktar om så verkliga saker att han borde vara läst tusen gånger mer än vad som är fallet, lever sig i senaste boken in i Bibelns Noa, han som byggde arken och klarade sig undan översvämningen.

Det är ett tema som naturligtvis är aktuellt när den kapitalistiska rovdriften håller på att förstöra förutsättningarna för liv på jorden.

Men framför allt är det så mänskligt och sorgligt, och så förtvivlat. Och mycket värre än i originalberättelsen. Dels så överlever inte sönerna Sem, Ham och Jafet. Dels blir det ganska snart krig och dödande igen när vattnet sjunkit undan, efter en kort tid av fungerande samhällsliv:

Hur vi drömde om den nya staden
utan murar
vi alla skulle bygga.

Vi byggde den.

Vi födde upp boskap
vi tämjde fåglar
vi brukade jorden
så som man brukar en trädgård
och djuren betade tillsammans
smederna gav oss verktyg
vi vävde tyger som skimrade
vi delade köpenskapen mellan oss.

Utan exotism vilar det nånting mellanösternskt över Sjögrens språk. Jag kommer ofta att tänka på en annan av Bibelns böcker, vishetsskriften Predikaren, och dess levnadsstämningar.

Men framför allt är det denna inlevelse. I seder och bruk, i människosjälens mekanismer, i relationen till havet, till livet, till hoppet.

Jag tvekar inte att utnämna Kalla mig Noa till dikt av högsta internationell klass.