Riskkapitalister sökte stöd från LO

 

Hemliga överläggningar fördes mellan LO:s högsta ledning och direktörer i de stora riskkapitalbolagen. Frågan gäller de privata vårdföretagen och vinsterna. Arbetet har nystat upp bakgrunden till Tobias Baudins utspel om att förhandlingar kan bli ett av sätten att begränsa vinsterna.

Intervjun där LO:s vice ordförande, Tobias Baudin, talade om förhandlingar som en del av lösningen för att begränsa vinstuttaget inom välfärden slog ner som en bomb den 20 januari.

Uttalandet skapade osäkerhet om vad fackföreningsrörelsen står för – både i egna led, inom den politiska sfären och hos ägarna till vårdföretagen.

I omvärlden har intervjun i Dagens Nyheter uppfattats som antingen att LO har övergett kongressens beslut – eller som en tankevurpa hos LO:s förste vice ordförande.

Inte ens ihärdiga förklaringar i efterhand – om att det inte handlar om någon kursändring – har kunnat bringa särskilt mycket klarhet i vad LO-ledningen avsett.

Analyserna av varför LO-ledningen har agerat som den gjort är hittills få och grunda. Mest verkar det som om de inblandade vill glömma alltsammans.

Men det är sällan något händer som inte har en förhistoria. Det är nästan alltid något eller någon som berett marken för en nyansering, ett förtydligande eller rent av en positionsförflyttning.

Så är det också den här gången.

Den mest spännande frågan är därför inte vad Tobias Baudin sa eller menade, utan varför han sa det han sa i den där DN-intervjun. Vad var det som fick LO-ledningen att tala om förhandlingar som en möjlig dellösning för att begränsa vinstuttaget inom välfärdssektorn?

Carema gav impulsen

Arbetet har sökt svaren och lagt pussel med hjälp av en lång rad intervjuer och bakgrundssamtal. Och det här är berättelsen om vad som skett i all tysthet de senaste ett och ett halvt åren. Så långt tillbaka börjar nämligen den här historien.

Det handlar framför allt om riskkapitalisternas försök att undgå politiska ingrepp som begränsar, alternativt omöjliggör, vinstuttag från verksamhet i välfärdssektorn.

Men det är samtidigt historien om hur en nyvald LO-ledning hamnar i en minst sagt ovan situation där de möter representanter från ett oväntat håll.

Det är nämligen inte arbetsgivarorganisationerna, Vårdföretagen inom Almega eller Svenskt Näringsliv, som söker en dialog med LO. Det är, enligt samstämmiga uppgifter till Arbetet, i stället de mest namnkunniga direktörerna i de stora riskkapitalbolagen som agerar i direkta kontakter med fackföreningsrörelsen.

Historien börjar i efterdyningarna av det som kallats Carema-skandalen, våren 2012. Frågan om vinster i välfärden är då en het fråga på den samhälleliga agendan i allmänhet – och inom fackföreningsrörelsen i synnerhet.

Carema har, rätt eller fel, blivit synonymt med pengajakt inom välfärdssektorn när fokus borde vara en högkvalitativ vård och omsorg.

 

Riskkapitalet sonderar

När LO-kongressen står för dörren i maj 2012 vet alla att frågan kommer att vara en av de hetaste och viktigaste under kongressdagarna. Alla privata aktörer undrar naturligtvis vad ett LO-beslut kan tänkas bli – och vilken betydelse det får för politiken i allmänhet och för socialdemokratin i synnerhet.

Inte minst viktigt är det för företagen inom välfärdssektorn att försöka förstå vad som är på väg att hända. Och detta speciellt i ljuset av vad en eventuellt valvinnande socialdemokrati kan tänkas genomföra, pressad av LO.

Att försiktiga frågor därför ställs till tunga fackliga företrädare inom LO från välfärdsföretagens sida om vad som kan tänkas ske är varken konstigt eller särskilt överraskande.

Profilerade direktörer från Investor, EQT och Altor samt företrädare för Riskkapitalförening sonderar därför till en början terrängen hos de fackliga kontakter de har.

Svaren blir redan före LO:s kongress att de i egenskap av ägare till företagen i välfärdssektorn själva sitter på svaret. Gör välfärdsföretagen ingenting – ja då väntar lagstiftning. Vill de undgå det gäller det att visa sin konstruktivitet och kreativitet. Tiden för kosmetiska lösningar är förbi, nu krävs verklig förändring – så lyder beskeden från facken, något förenklat och förkortat.

 

Non-profitkravet växer

LO-kongressens beslut i den omstridda frågan om vinster i välfärden blir att LO ska verka för att en non profit-lösning blir verklighet inom välfärdssektorn.

Argumenten att varje skattekrona ska användas i skolan, inom vården eller omsorgen – och under inga villkor bli en vinst som placeras i ett skatteparadis – återkom gång efter gång i debatten.

Uppdraget att fylla kongressbeslutet med en konkret lösning blir den nyvalda LO-ledningens första politiska elddop.

Ansvaret blir Tobias Baudins. Det är han som ska leda arbetet med att mejsla ut ett förslag som LO-styrelsen kan ställa sig bakom. Avsikten är sedan att försöka få socialdemokratin att fatta samma eller ett liknande beslut på sin kongress, vårvintern 2013.

 

Direktörer debatterar

Från riskkapitalisternas sida händer under andra halvåret 2012 och en bit in på 2013 inget eller väldigt lite som får opinionen att svänga i frågan om vinster och välfärd.

Inte ens en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter under försommaren 2013, undertecknad av sex profilerade riskkapitalister, påverkar utvecklingen.

Direktörerna Conni Jonsson, EQT, Harold Kaiser, Litorina, Joakim Karlsson, Nordic Capital, Harald Mix, Altor, Helena Stjernholm, IK, och Gabriel Urwitz, Segulah, förmår inte påverka den allmänna opinionen. Det redan starka motståndet mot vinstuttag ur vård, skola och omsorg fortsätter att växa.

Detta trots direktörernas löften om att införa en uppförandekod med kvalitetskontroller, öppenhet och utfästelser om ansvarsfulla och långsiktiga investeringar.

”Aktörerna i riskkapitalbranschen måste ta på sig ett större ansvar för självreglering, både vad gäller transparens och insyn i verksamheten, och att utveckla samt visa för allmänheten vad det innebär att vara en seriös ansvarstagande ägare”, skriver sextetten i artikeln.

 

Riskkapitalet tar kontakt

Under sommaren 2013 spelar så Almedalen, som så många gånger förr, en central roll som träffpunkt för en rad informella samtal och diskussioner. Alla viktiga spelare är också på plats. Och de träffas både i diskussionspaneler, på Donners plats ett stenkast från den politiska scenen i Almedalen och under olika kvällsmingel.

De allt oroligare riskkapitalisterna bestämmer sig nu, enligt Arbetets källor, för att vända sig direkt till LO. Insatsen kan beskrivas som ett sista försök att undgå – alternativt skjuta upp – en hotande lagstiftning.

Parallellt med beslutet att närma sig fackföreningsrörelsen och insikten om att tiden börjar rinna ut visar flera opinionsundersökningar att vinstbegränsningar ligger i tiden. En förkrossande majoritet av det svenska folket har uppfattningar som rimmar väl med fackföreningsrörelsens deklarerade uppfattning i frågan.

Det är riskkapitalisterna som är i otakt med tiden och med folkflertalet. Det är därför dags för action. Frågan kommer inte att tyna bort och självdö. Motvilligt vinner den insikten insteg hos direktörerna.

Att Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet också långsamt börjar ta poäng i opinionen genom sitt klara och tydliga nej till vinstuttag ur skrämmer också riskkapitalisterna bakom vårdföretagen. Vad händer med vinster i välfärden om Väns-terpartiet tar plats i en kommande rödgrön regering?

Goda råd börjar bli dyra. Och nu rundar direktörerna sina egna organisationer och vänder sig direkt till LO-ledningen för att undersöka möjligheterna till ett möte, ansikte mot ansikte. 

 

Diskreta samtal

Under hösten 2013 blir träffen av där LO-ledningen möter riskkapitalisterna med Investors Börje Ekholm och Conni Jonsson, EQT, i spetsen.

Redan under det första mötet luftar direktörerna en idé som syftar till en självsanering i branschen, ett slags eget certifieringssystem för verksamma företag i välfärdssektorn. Det skulle omöjliggöra – alternativt försvåra – för oseriösa företag att etablera sig. Så låter det i alla fall, enligt Arbetets källor. I grunden är direktörernas idéer dock mest en utveckling av den uppförandekod som skissats i den tidigare debattartikeln.

Uppdraget att fortsätta samtalen med direktörerna faller på Tobias Baudin. Tillsammans med några få utvalda tjänstemän träffar han dem. Avsikten är att lyssna till deras förslag och att försöka utröna hur allvarligt menat deras intresse är för att reglera den omstridda verksamheten.

Tvekan inför riskkapitalisternas idéer är dock stor på den fackliga kanten. Är det ens möjligt eller lämpligt att låta LO-styrelsen ta ställning till deras idéer? Eller riskerar man en backlash av sällan skådat slag där effekten blir undergrävt förtroende för LO-ledningen? Det här är frågor som LO-ledningen grubblar över.

I sakfrågan är LO-ledningens invändningar mot riskkapitalisternas skissade förslag till självsanering skarpa. Det är helt enkelt inte bra nog. Förslaget överlämnar all makt och allt ansvar till företagen – och det är ju ytterst deras agerande och vinstuttag som både fack och folkflertal vill begränsa.

LO-ledningen kan därför formulera den avgörande frågeställningen så här: Varför riskera den bräckliga enighet federationen lever på i en fråga där kongressen och därefter styrelsen redan har fattat tydliga beslut?

Fortfarande gäller LO-styrelsens beslut om att verka för att införa samhällsbolag och begränsa vinstuttaget till statslåneräntan plus en procent – ingenting mer och ingenting mindre.

 

Inget skott i mörkret

Exakt hur långt samtalen förs under höst och tidig vinter är fortsatt oklart. Men när DN i januari 2014 intervjuar Tobias Baudin och han talar om förhandlingar som en möjlig dellösning så är det baserat på de kontakter som förevarit. Det är inte ett skott i mörkret, men kanske är tajmingen helt fel.

Den nödvändiga förankringen inom både den fackliga sfären och hos företagen inom välfärdssektorn är svag, och när nyheten kablas ut uppstår därför förvirring på alla håll.

Vårdföretagarna, som är hemma-hamn för de flesta av företagen inom vård och omsorg, avvisar omedelbart allt som ens luktar förhandlingar eller frivilliga begränsningar av deras verksamhet.

Arbetsgivarorganisationen understryker också att det handlar om skattepengar – och att det är politiska avgöranden och inte några förhandlingar med facket som ska forma framtidens regelverk.

På sociala medier kokar missnöjet: ”LO:s ledning har låtit sig snärjas totalt av riskkapitalisternas lobbyorganisationer”, låter en av kommentarerna.

De offentliga rektionerna inom den fackliga världen blir däremot överraskande milda, trots bristen på förankring. Förvirring och undran beskriver bäst reaktioner den 20 januari.

En direkt följd av LO:s offentliga funderingar verkar bli stängda förhandlingsvägar, åtminstone den närmaste tiden. Det finns helt enkelt inga förutsättningar för att gå vidare.

Men riktigt säker kan ingen vara när det gäller att sia om vilka kontakter framtiden kan innebära. Det ligger mycket i potten och radarn fångar inte upp allt.

 

Läs också:

LO prövar avtalslösning mot vinstuttag (20 januari)

Debatt/ Tobias Baudin: Partsavtal en del av lösningen (24 januari)

 Tommy Öberg: Vinstfrågan oskickligt skött (23 januari)