Vinstfrågan oskickligt skött
Oenighet kring olika kvinnolönesatsningar har vid flera tillfällen under senare år skakat LO. Några gånger allvarligt, men sprickorna har alltid lappats och lagats.
Att en federation av och till plågas av interna motsättningar är inte konstigt eller överraskande. Sedan LO bildades 1898 har interna holmgångar hört till vardagen. Det som varierat är styrkan i konflikterna.
Inte sällan har också förhållandet till det socialdemokratiska partiet ställt till det, och lett till det som kallats rosornas krig mellan parti och fack.
Men.
Det finns en slags oenighet som är både ovanligare och svårare att hantera än övrigt gnissel. Det är när motsättningarna handlar om annat än rent fackliga frågor.
Just nu skymtar en sådan situation. Det är när LO flaggar för att begränsa vinstuttag i välfärden via förhandlade lösningar mellan parterna. Fungerar inte förhandlingsvägen kvarstår dock kravet på lagstiftning för att begränsa vinsterna.
Denna formulering, till synes ingen kioskvältare, har uppfattats som en positionsförflyttning. Och alldeles oavsett om det är det eller ej så var det oskickligt agerat.
Varje antydan eller formulering som avviker från den tidigare torgförda uppfattningen kommer alltid att uppfattas som en förändring, ett övergivande av den tidigare positionen eller avsteg från det beslut som LO-kongressen tog 2012. Det borde LO-ledningen ha insett.
Att IF Metalls ordförande Anders Ferbe i en intervju hos Dagens Arbete samma dag välkomnar det han uppfattar som en förändrad LO-linje och bejakar vinster i välfärden, illustrerar de olika synsätt som finns inom federationen.
När det största industrifackförbundet säger ja till vinster i välfärden – och mer trycker på vikten av kvalitet i vården och rätt bemanning – så avviker det från den LO-uppfattning som presenterats och försvarats det senaste året och som kom till uttryck i LO-kongressens beslut 2012.
Vän av ordning undrar därför vad som gäller. Ledar- och debattsidor samt otaliga inlägg i sociala medier vittnar om den tilltagande förvirringen.
När facket inte blir vid sin läst och fokuserar på fackliga frågor – ja då blir motsättningarna av en annan art och riskerar att spilla över i andra frågor.
Kanske räddas dock den fackliga enigheten den här gången av motparten, i första hand Vårdföretagarna. De förefaller minst sagt ointresserade av förhandlade lösningar, åtminstone i dagsläget.
I en debattartikel avvisar de LO-utspelet. Arbetsgivarna framhåller i stället att det handlar om skattepengar. Därmed är välfärdens vinster en politisk fråga och inte en fråga för arbetsmarknadens parter.
Läs också:
