Illustration: Ivar Martinsson

Illustration: Ivar Martinsson

Novell av Micke Evhammar 

Väntrum med grå plastmatta, ljusa väggar och lysrör i taket. På bordet framför några Metro och FörsäkringsInfo, ett tummat exemplar av Platsjournalen. En gravid kvinna frågar honom hur mycket klockan är. Han försöker le och säger kvart över elva. Hon nickar och ser ner på sina händer.

En neutral röst ropar upp hans namn och han följer snällt efter, det ovetande lammet på väg mot stenen, solens reflexer i det vassa stålet. En sång dyker upp i hans huvud. Kan inte komma på titeln. Men Dylan, det är han säker på.

Några blomkrukor i rummets enda fönster. Kort på barnen.

– Jaha ja…Hm… Ja du, det var inte lätt det här ska jag säga. Jag menar, läkarna har ställt sin diagnos, och försäkringskassan har ju sina idéer och det är där vi står just nu. Mitt i mellan kan man säga.

Tanken faller honom in att hon på andra sidan bordet kanske är lika nervös som han, lika osäker. Får en plötslig lust ta hennes hand och trösta.

– Det är ju ett tag som vi utrett det här…När gick du på arbetsträningen?

– Förra året.

– Um, ja ja, just det. Och det gav inget?

En man som i mer än fyrtio år skrivit sitt namn i smält stål fångad bland nollor och ettor, ta i hand och säga Ja tack, Nej tack, le och hålla upp dörren, bli mattan vars trådar suger upp skornas smuts.

– Nej, det var nog inte riktigt vad jag tänkt mej.

Och praktikplatsen?

Sorterade skruv på ett byggvaruhus, bröt upp stora kartonger och la i små plastpåsar, en mervärdesskapande process som kunde ha gjort vilken finansmäklare som helst grön av avund. Tusen 40 millimeters Spax för tvåhundrafemtio spänn. Med hans förtrollade fingrar blev det tio för nitton och nittio. En ökning med åttahundra procent. Han klarade av minst trehundra påsar på de två timmar han var där. Arbetsförmedlingen stod för större delen av lönesumman.

– Jag var tvungen att ta mer piller för att inte värken skulle bli värre.

– Ändå hade du ett anpassat bord? Och en ställbar stol?

De flesta anställda var under trettio år. När han talade om facket, rätten till helgersättning och OB såg de besvärade ut, sa att jobbet bara var tillfälligt, i väntan på.

– Jo, visst, det hade jag.

Bakom rummets blekta gardiner faller smältvattnet mot fönsterblecket, slår rytmiskt en melodi som han sedan ska gnola på vägen hem, få honom att glömma de långa korridorerna.

– Du måste förstå att det här bygger på samarbete. Vi är till för dej, men utan din medverkan kommer vi ingen vart. Det viktiga är vad du vill.

Att glida på cykeln nedför en svag backe, solen snett från sidan, dofterna som börjar vakna till liv, smutsad snö i norrskuggorna, ur fjolårsgräset sticker en krokus upp. Asfalten är torr men farlig, vinterns grus i dammande rester, vinden genom håret och sången formar läpparna, möter fåglarnas.

– Hur går det med sjukgymnastiken?

Där vägen svänger av kan han skymta sjön genom ett naket hasselsnår. Gråsvart is driver utmed stränderna, villorna på andra sidan i eftermiddagens soldis.

Stannar i backen upp mot Gamla Affären. Ser badhytterna, kioskens grönmålade fönsterluckor, vet att barnens skratt vilar där mellan de rundslipade urbergshällarna.

– Tja, jag vet inte. Jag försöker gå ett par gånger i veckan, men det är svårt att komma iväg. Så mycket annat som kommer i mellan.

Ser på morgonteve och dricker två koppar kaffe. En kort promenad till affären i sällskap av dragkärran. Nickar åt några pensionärer vid extraprisdisken. Planerar middagen.

– Jag har ju träningsprogrammet, men jag vet inte om det hjälper.

Hans liv i en grön mapp. Femtioåtta år i prydligt ordnade kolumner. Skolgång och arbetsplatser, hustru och barn, glädje och sorg reducerade till understrukna rubriker, till professionell bedömning.

Han ser på henne medan hon läser, hör hur hon hummar då och då, lyfter blicken och möter hans. Hur gammal kan hon vara? Ansiktet ännu inte avstängt, rösten fri från cynism, inte ens ett stänk av bitterhet, bara effektivitet. Trettiofem?

Och han själv då? Vad ser hon? En klient kanske, en man som redan passerat ett antal vägskäl och som sitter där på andra sidan skrivbordet och gör motstånd. Visst gör han. Han känner det i hela kroppen. Plötsligt förpassad till ett underläge han aldrig bett om. ”Allt kommer att ordna sig bara du följer våra direktiv”. Hela byggnadens tyngd bakom hennes rygg. Åtta våningar, mängder av korridormeter, rum för fikapaus och konferenser. Personalmöten. Avdelningschefer. Regler och paragrafer. Blanketter.

En helvetes massa blanketter!

Bakom henne hänger en litografi. Några stenläggare i keps och blåställ färdigställer en kaj. Skepp med revade segel ligger för ankar. Han tycker sig ana doften av tång och bräckt vatten.

– Hur mår du egentligen?

Micke Evhammar

Micke Evhammar

Micke Evhammar debuterade 2009 med byggarbetsplatsskildringen Thick as a brick. Den följdes 2011 av Med Gud på vår sida, som skildrar en svensk Afghanistansoldat. Han har skrivit denna novell speciellt för Arbetets läsare.