finland

Låga förväntningar gör att de flesta finländare accepterar de låga lönelyften, säger Toni Blomster, verkstadsmekaniker. Katarina Murto, finska LO, bekymras av att landet går mot individualiserade löner. Olli Koski, organisationens chefsekonom, tror att det närmaste året blir avgörande i kampen mellan fack och arbetsgivare.

 

20 euro mer i månaden till alla löntagare i år och ­generella löneökningar på 0,4 procent nästa år – det blev resultatet av den finska avtalsrörelsen som avslutades förra veckan.

– Uppgörelsen betraktas som ok, säger verkstadsmekanikern Toni Blomster om lönehöjningen på 180 kronor i månaden.

Arbetsgivarnas Finlands Näringsliv och facken FFC (finska LO), FTFC (finska TCO) och Akava (med akademiker) slöt efter några hektiska slutdygn en treårig överenskommelse med regeringen. Sista avtalsåret är uppsägningsbart och löner och villkor ska vid en förlängning förhandlas om 2015.

I den uppgörelse som parterna träffat ingår också skattesänkningar på 1,5 procent för löner upp till 100 000 euro, cirka 900 000 kronor, om året.

– Att löneökningarna första året utgår i euro och är lika för alla är viktigt för våra lägst avlönade medlemmar, kommenterade FFC:s ordförande, Lauri Lyly, den signerade uppgörelsen.

Som så ofta tidigare slutade dramatiken kring årets finska avtals­rörelse med en traditionell trepartsuppgörelse – med facken, arbetsgivarna och staten – där skatteförändringar byttes mot låga nominella löneökningar.

Finlands premiärminister Jyrki Katainen konstaterade nöjt i en presskommentar att den ansvarsfulla uppgörelsen innebär förstärkt konkurrenskraft för finskt näringsliv. Löneökningarna i Finland är de närmaste åren lägre än i både Sverige och Tyskland – framhöll han i sin kommentar.

Att arbetsgivarna accepterade den centrala uppgörelsen kom som en överraskning för många. Tonen från dem har under våren och eftersommaren varit kritisk till fortsatta inkomstpolitiska uppgörelser med staten vid förhandlingsbordet.

Direkta branschuppgörelser har framhållits av arbetsgivarna som den väg Finland i stället borde slå in på. Men under förhandlingarna i augusti förändrades tonen och en mer traditionell finsk löneuppgörelse blev möjlig.

Samstämmiga uppgifter i Finland framhåller den avgörande betydelse som arbetsgivarnas nya ordförande, Ilpo Kokkila, haft för den signerade uppgörelsen.

– Det är tydligt att han använt sin starka ställning till att ena arbetsgivarna bakom den här uppgörelsen, säger Olli Koski, chefsekonom på FFC.

Under förhandlingarna har Finlands Näringslivs ordförande dessutom deltagit aktivt, och på så sätt spelat en mycket viktig roll i de dramatiska slutdygnens förhandlingar.

– Det har tidigare inte hänt att ordföranden för Finlands Näringsliv varit direkt delaktig i förhandlingarna. Vår tolkning är att han gjort sitt yttersta för att nå en uppgörelse, säger Katarina Murto, avtalsexpert på FFC.

I den centrala uppgörelsen ingår också förbättringar av skyddet vid arbetslöshet. Antalet karensdagar sjönk från sju till fem och samtidigt blev det möjligt att tjäna upp till 300 euro, 2 700 kronor, utan att arbetslöshetsersättningen dras in.

Förhoppningen är att den sistnämnda förändringen ska underlätta kortare inhopp och påhugg, som hittills varit mycket svåra eftersom a-kasseersättning då hotat försvinna och ny karenstid uppstå.

– Det här ser vi som en möjlighet att underlätta för arbetslösa att ta kortare anställningar, säger Lauri Lyly.

De mycket låga löneökningarna har inte lett till högljudda protester bland de anställda på finsk arbetsmarknad. De flesta har i stället sett ramavtalet som en framgång

– Det har inte funnits några höga förväntningar på kraftiga löneökningar. Därför betraktas uppgörelsen som ok. Alla ser hur arbetslösheten biter sig fast på höga tal och att finsk ekonomi har problem, säger Toni Blomster, verkstadsmekaniker på Metso utanför Helsingfors.

Läs också: Statens roll kan strykas ur avtalsrörelsen

Finlands arbetsgivare sneglar på oss