Statliga Vattenfalls köp av nederländska bolaget Nuon var redan från start en uppenbar förlustaffär. Vattenfalls affärer i tysk kärnkraft har varit lika misslyckade. Nu delas bolaget för att underlätta en försäljning.
Allt detta berättigar att en haverikommission tillsätts, i linje med vad S-ledaren Stefan Löfven nu kräver. Men då måste även ansvariga politikers inblandning granskas, skriver Arbetets politiska redaktör Martin Klepke.
Redan ett par år innan Vattenfall köpte Nuon 2009 hade den europeiska energibranschen börjat vackla.
Nuon hade några år tidigare försökt nischa in sig som ett miljömedvetet och framtidsinriktat ”grönt” energibolag.
När jag själv intervjuade Nuons dåvarande ledning rådde det ingen tvekan om att de såg Nuon som ett av Europas framtidsbolag som skulle bryta ny mark i harmoni med naturkrav och klimatmål.
Men när Maud Olofsson 2009 gav klartecken för att låta Vattenfall köpa Nuon för svindlande 89 miljarder kronor hade Nuons gloria redan hamnat på sned i sviterna efter den nedgång som tvingat bolaget att i stället fokusera på den grundläggande gasverksamheten. Det finansmarknadsminister Peter Norman sade vid gårdagens pressträff stämmer därmed inte.
Nedgången i Nuon efter Vattenfalls övertagande var inte bara en följd av en då kommande nedgång för hela branschen, som Norman vill göra gällande. För Nuon hade nedgången startat redan tidigare.
Det är därmed uppenbart att bolaget var kraftigt övervärderat redan då svenska Vattenfall med Sveriges näringsminister Maud Olofsson klev in som en räddande ängel och förde över dessa miljarder från den svenska till den nederländska statskassan.
Två reflektioner är därmed omöjliga att förbise i skandalen Vattenfall/Nuon.
Den första är insikten om hur lätt Maud Olofsson lät 89 miljarder kronor försvinna från staten när hon samtidigt blankt sagt nej till de i jämförelse ynka tre miljarder kronor som behövdes för att rädda Saab och därmed värna svensk spetskompetens och svenska arbetstillfällen.
När bilindustrin bromsade in under finanskrisen var det uppenbart att de bilföretag som kunde genomleva nedgången hade alla möjligheter att åter växa när krisen väl var över.
Men medan Tyskland och Frankrike överförde statliga subventioner på runt 160 miljarder kronor till sin inhemska bilindustri sade alltså Sveriges näringsminister blankt nej till de tre miljarder Saab behövde.
I stället spenderade hon 89 miljarder kronor för att köpa holländska Nuon.
Frågan är hur många arbetstillfällen näringsminister Maud Olofsson kunnat rädda med större kunskaper om näringspolitik.
Den andra reflektionen är att inte bara Peter Norman försöker släta över mångmiljardfadäsen genom att påstå att det egentligen inte spelar någon roll att överpriset blev så högt. Att nu skriva ned Nuons värde med 42 procent jämfört med värdet vid övertagandet skulle därmed bara vara en bokföringsteknisk finess. Det är i sanning en innovativ syn på värdering.
Det är nog ingen som köpte en Ericsson- eller Nokiaaktie strax före it-kraschen som håller med om att det bara är en bokföringsteknisk detalj om aktien rasar med 80 procent och investeringar går upp i rök.
På samma sätt har svenska statens tillgångar gått upp i rök i det sanslöst usla Nuonköpet.
Att som Stefan Löfven nu kräva en haverikommission runt Vattenfalls kollaps kan vara ett bra sätt att tydliggöra skeendet och omvandla haveriet till en lärdom för framtiden.
Men då krävs en utredning av hela Vattenfalls alla handlingar i den europeiska energibranschen likväl som en granskning av ansvariga politikers agerande.
