Det är ingen naturlag att det ser ut så här
Vädret har kommit på modet i den ekonomiska debatten. Utsagor om frostnätter och försenad vårvärme hörs allt oftare. Föreställningen att ekonomin regeras av mäktiga naturkrafter – långt bortom all mänsklig kontroll – präglar samtalet.
På senare år har allt fler ekonomer, i huvudsak utanför Sveriges gränser, fått upp ögonen för att en växande andel av förädlingsvärdet – frukten av allt arbete i ekonomin – tillfaller ägarna av företagen, i stället för de anställda. Trenden att löneandelen faller gäller för nästan alla industriländer, även om det svenska fallet är ett av de större.
När tunga organ som industriländernas samarbetsorganisation OECD och EU-kommissionen ska förklara utvecklingen leder deras slutsatser tillbaka tankarna till naturvetenskapens domäner. Enligt en uppmärksammad rapport från OECD beror löntagarnas krympande tårtbit i huvudsak på den teknologiska utvecklingen, samt i mindre utsträckning på globaliseringen och den ökade konkurrens från låglöneländer.
Forskarna finner att it-revolutionen för med sig att kapitalet får allt större del av vinsterna, eftersom arbetstillfällen kan övertas av maskiner och robotar. Annat var det förr, då tekniska framsteg fick arbetstagarna att skörda mer av frukterna.
Vad omsvängningen beror på är allt annat än glasklart. Att löneandelens fall började en bra bit innan globaliseringen satte fart – och även uppmäts i sektorer som inte berörs av lönepress från Kina och gamla Sovjetunionen – innebär att snacket om låglönekonkurrens inte framstår som helt vattentätt. Men storheter mer lika naturkrafter än teknikutveckling och globalisering, det kan väl nationalekonomin knappast uppbringa.
Samtidigt är förklaringarna bekväma. För individer som argumenterar mot teknologisk utveckling och öppna gränser kan ju lätt förpassas till samma knäppgöksdivision som dem som förespråkar slopad kvinnlig rösträtt.
Bortom de tongivande institutionerna finns dock ekonomer som ser andra orsaker till kapitalets frammarsch:
Sedan 80-talet har finansmarknader i västvärlden avreglerats. I avregleringarnas kölvatten har finansiella institutioner fått ökad makt, priserna på värdepapper blivit svängigare och kortsiktigheten i näringslivet allt mer påtaglig.
Denna så kallade finansialisering har i sin tur påverkat maktbalansen på arbetsmarknaden. Det har blivit lättare att spela ut löntagare mot varandra, och finanskapitalets nya makt har fått företagsledningar att bli mer lyhörda för aktieägarnas krav på snabba pengar.
Parallellt med kvartalskapitalismens framväxt har välfärdssystemen blivit snålare och arbetslöshetsbekämpning prioriterats ner. Något som på sikt underminerar löntagarnas maktställning, eftersom risken och kostnaden för att förlora jobbet stigit.
Nyligen kom FN-organet ILO med en rapport som visade att finansialiseringen och välfärdstatens tillbakagång är långt viktigare för fördelningen mellan arbete och kapital än it-revolutionen och kinesiska arbetare.
Plötsligt verkar den mänskliga faktorn vara minst lika betydelsefull som naturen.
