Foto: Leif R Jansson

Foto: Leif R Jansson

Med allt fler sifferlösa avtal riskerar hela systemet att rasa och vi kan få huggsexa av sällan skådat slag, varnar IF Metalls ordförande Anders Ferbe.

 

I tysthet pågår en revolution inom den svenska lönebildningen. Avtalen utan centralt fastställda löneökningar blir stadigt fler och fler. Cirka 40 procent av alla kollektivavtal saknar siffror för löneökningarna. Men någon diskussion om konsekvenserna finns inte.

– Trenden mot sifferlösa avtal har funnits under en längre tid. Det som skett i årets avtalsförhandlingar innebär emellertid en betydande ökning av antalet löntagare som omfattas av sifferlösa avtal, säger Claes Stråth, Medlingsinstitutets generaldirektör.

I år har flera stora organisationer beslutat att lämna den centrala arenan för lönebildning – och förlita sig helt och hållet på de lokala löneförhandlingarna. Det gäller Vision, Akademikerförbundet SSR, de två lärarförbunden och Läkarförbundet. Samtliga fem förbund överger under den kommande avtalsperioden principen med centralt fastställda löneökningar.

Besluten innebär en mycket kraftig ökning av antalet löntagare som lever utan centralt avtalade löneökningar. Från år 2015 och framåt är det en realitet för över 900 000 löntagare.

– Det här betyder att normeringen av löneökningstakten blir svagare och omfattar allt färre. På sikt dras arbetsmarknaden isär och vi får olika utvecklingar på olika delar, säger Jonas Milton, vd för arbetsgivarorganisationen Almega.

I dag finns 680 kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden. 180 av dem saknar fastställda löneökningar. De är vad som i vardagligt tal kallas sifferlösa avtal. Det motsvarar nästan 30 procent av alla avtal på lönemarknaden.

Till detta ska fogas ytterligare 90 avtal som också är sifferlösa, men de är kompletterade med en stupstock – tvingande regel – om parterna lokalt inte förmår att bli överens om löneökningarnas storlek.

Sammantaget är alltså 270 avtal (40 procent) mer eller mindre sifferlösa och utvecklingen pekar entydigt mot än fler liknande uppgörelser. Det är en dramatisk förändring sedan Almega och Ledarna skrev det första sifferlösa avtalet för 20 år sedan.

– Snabbast och tydligast är utvecklingen mot sifferlösa avtal på den offentliga sektorn och bland tjänstemän och akademiker. Där finns en stark tro på en lönebildning som är individualiserad och som sker i direkt kontakt med lönesättande chef, säger Jonas Milton.

Diskussionen om lönebildningen har de senaste två decennierna så gott som uteslutande handlat om industriavtalets ställning och betydelse för lönestabilitet.

Under radarn har dock utvecklingen mot helt och hållet lokal lönebildning skett och den är minst lika viktig, men inte alls lika uppmärksammad.

– Men det som sker är mycket oroande. Det handlar om hur vi ska ha det med lönebildningen i framtiden. Med allt fler sifferlösa avtal riskerar hela systemet att rasa och vi kan få huggsexa av sällan skådat slag, varnar IF Metalls ordförande Anders Ferbe.

Att utvecklingen inte uppmärksammas är svårt att förstå, inte minst med tanke på att Medlingsinstitutet varje år presenterar en sammanställning av hur de olika avtalen ser ut.

En diskussion om hur framtidens lönenormering ska gå till, när allt fler avtal saknar siffror, borde ligga nära till hands. Möjligheterna till bred normering och märkessättning för löneökningarna försvinner i samma takt som avtalen saknar fastställda krontal eller procentsatser för löneökningarna.

Det som nu är på väg att ske på arbetsmarknaden delar upp löntagarna i två tydliga delar. På den ena sidan finns LO-förbunden tillsammans med främst tjänstemännen inom Unionen. Här dominerar kollektivavtal med fastställda ramar för löneökningarna och inte sällan individgarantier. Unionen har visserligen några avtal som avviker från mönstret, men i huvudsak är avtalen siffersatta.

På den andra sidan finns allt fler av landets akademiker och tjänstemannaförbund, företrädesvis inom den offentliga sektorn. De satsar på lokal och individuell lönebildning i förhoppning att det ska ge medlemmarna mer än de tidigare centralt framförhandlade löneökningarna.

– Den här utvecklingen innebär att vi ensamma tar ansvaret för lönebildningen. Våra avtal blir en trampolin för tjänstemän och akademiker. Det håller inte i längden. Våra medlemmar säger blankt nej till en sådan utveckling, säger en mycket kritisk Anders Ferbe.

Vad som händer med lönebildningen på sikt är i dagsläget svårt att förutse, men risken för växande motsättningar på arbetsmarknaden är betydande. Om och när LO-förbunden och Unionens medlemmar upptäcker att andra grupper förhandlar sig till högre löneökningar blir det protester och krav på kompensation.

Den starkast disciplinerande kraften i en lönebildning utan märken eller siffersatta ökningar är naturligtvis fortsatt den höga arbetslösheten. Med massarbetslöshet finns en starkt återhållande kraft som bromsar lönehöjningar.

Långsiktigt finns emellertid en betydande osäkerhet kring vad som sker när arbetslösheten sjunker och sysselsättningen ökar. Hur fungerar lönebildningen på det lokala och individuella planet när det finns konkurrens om arbetskraften?

Vilka mekanismer finns då som kan hålla tillbaka ett lönerace som i sin tur riskerar att tvinga fram räntehöjningar och indragen köpkraft och strypa en konjunkturuppgång i förtid och spä på arbetslösheten

– Detta är ett allvarligt hot mot stabiliteten och LO-förbundens medlemmar som alltid är de som i drabbas hårdast av arbetslöshet när konjunkturen viker, säger Anders Ferbe, IF Metalls ordförande.

Tommy Öberg

Sifferlösa avtal

180 av den svenska arbetsmarknadens 680 kollektivavtal saknar fastställda löneökningar.

Ytterligare 90 avtal är också sifferlösa – men har en stupstock (en tvingande lägsta nivå på löneökningen) om de lokala parterna inte kommer överens.

Totalt är 270 avtal (40 procent) mer eller mindre sifferlösa.

Minst fyra stora avtal tillkommer i år.