Jag går i en trappa i Zimbabwes huvudstad Harare.

Våning efter våning stegar jag uppåt för att göra en intervju. Plötsligt stannar min fackliga ledsagare. Han viftar mot mannen som går några meter bakom oss.

– Vi är övervakade. Säkerhetsfolk, hävdar han.

Som en drönare i blå overall följer han oss upp för höghusets trappa. Den långa mannen med släpande missbrukarsteg. Och det är verkligen övertydligt. Vi stannar, han stannar. Vi står still, han står still. Vi går och han följer efter.

Till slut kommer vi upp till fackexpeditionen. Jag blir placerad i ett väntrum. Drönaren med den blå overallen sätter sig bredvid mig. Efter tag hänvisas jag till ett annat väntrum. Drönaren följer återigen efter. Sätter sig bredvid. Men efter lite väntande och några snabba manövrar skakas han bort och jag befinner mig plötsligt i ett rum med fyra kalendrar på väggen och en ensam man på en stol.

Jag börjar intervjun. Men först lovar jag att inte uppge hans namn.

Vad den handlar om? Vapenaffärer eller hemliga konton i Schweiz?

Nej, inte alls. Det enda jag vill veta är hur en vanlig arbetare i Zimbabwe har det. Hur de bor, vad de tänker på. Men även sådana till synes triviala frågor är känsliga. Landet ska snart gå till val. Den 16 mars ska folket rösta om ett förslag till en ny konstitution, därefter ska ett nytt val hållas och en president väljas.

Många är oroliga för att det ska bli som valet 2008.

Robert Mugabes parti Zanu PF höll på att förlora – men då riktades en våldskampanj mot oppositionen. Partiet byggde upp baser över hela landet där människor misshandlades, torterades och mördades. Oppositionens kandidat Morgan Tsvangirai hoppade av i protest mot våldet, men sedan 2009 delar de makten och sitter i samma regering.

Men vad säger han då, den vanliga arbetaren?

Han berättar om sin familj. Om dottern som sover i köket och sitt stora fotbollsintresse. Han säger att lönen som industriarbetare är drygt 250 dollar i månaden, men att företaget går dåligt på grund av den globala krisen. Beställningarna har slutat strömma in.

Bara någon timme efter att jag landat i Sverige igen ringer han upp mig.

Snälla, skriv inte namnet på mitt företag, ber han.

Jag tänker på vad han sa då vi möttes i Harare. Att även vanliga människor har all anledning att vara försiktiga då det hålls val i Zimbabwe.

– Jag är orolig. Här måste man hela tiden hålla sina kort nära kroppen, sa han.