Det började precis som vanligt. Veckan före jul. Hela lagret var så påfyllt att det var svårt för Nina och hennes arbetskamrater att ta sig fram mellan buteljkartongerna och ölflaken. Svårast hade Siirpa.

”Skratta lagom du”, ropade hon och Nina ropade: ”Förlåt, förlåt Siirpa, men du vet man blir lite knäpp ibland av att springa här och hämta alla dessa flaskor jämnt”.

Och Siirpa skrattade hon med ibland och ropade till chefen att nu satt hon fast igen. Och han tog alltid allt på allvar och kom springande direkt.

Chefen tyckte inte om att de skrattade åt Siirpa. ”Man skrattar inte åt en dam, speciellt inte åt en som ska bli mor”, sa han medan han baxade kartongerna tätare mot hyllorna och väggarna så att Siirpa inte skulle fastna igen.

Men då skrattade de tyvärr ännu mer. Åt chefen. Vad skulle de göra? De var ju bara vanliga människor som försökte göra sitt jobb lite roligare. Som tur var blev chefen aldrig arg på dem. Han log till och med.

Han är mer som allas vår pappa här, tänkte Nina. Och tänkte tillbaka på den gången hon kom hit och sökte jobb. Bjöds in att sitta ner i en nersutten gammal kontorsstol, där chefen hade haft några pappershögar han med en ursäkt snabbt flyttade undan.

Han hade satt sig ner och lett mot Nina precis när han skulle börja intervjun. Hade frågat henne lite om skolan, hade hon gått klart den. Han hade antecknat något litet med en blyertspenna på ett block och sedan hade han velat visa henne runt, låta henne se lokalerna: det överfulla lilla lagret, det lilla lunchrummet längst bak, toaletten och sedan var de tillbaks igen ute i butiken.

Hela tiden hade han varit så snäll, berättat allt hon kunde behöva veta. Som att toadörren, den kunde vara kärv. ”Hon skulle inte bli rädd då, det var bara att lyfta upp den lite, så här”, han visade.

Man blev glad av chefen. Jo så var det. Och lugn. Man var inte rädd att göra fel. Chefen gillade att förklara, att visa, hjälpa till. Och varje morgon innan han skulle gå mot glasdörrarna för att låsa upp för kunderna kontrollerade han med en blick att alla var klara. Nickningarna. Och sedan halvvägs mot dörren, stannade han alltid vände sig om och upprepade det viktigaste: ”Och så glömmer vi inte att spriten aldrig är värd några personskador”. Med det menade han att vi aldrig skulle börja bråka med någon missbrukare, då kunde vi själva råka få en smäll. ”Låt dem gå iväg med flaskorna i så fall”, sa han.

Han var rädd om oss.

Nu var det fredag. Den dag i veckan de måste ha en vakt vid dörren som öppnade och som sedan stod bak i lokalen hela dagen beredd på bråk. För bråk blev det alltid på fredagar. Fylla och misär på något sätt. Men nu snöade det så vitt och idylliskt därute. Stora flingor dalade sakta ner utanför butiksfönstret där de kom gående med sina kassalådor de hämtat ut inne hos chefen där han satt och småsjöng i det lilla kontoret med glasruta.

Siirpa hade kassan bredvid Nina på höger sida och Mats stod på den vänstra. Han log extra mycket mot henne idag. Han hade kommit lite försent. Han var röd i ansiktet efter den snabba kramen han gett henne, det hade han aldrig gjort förr här och Siirpa tittade nyfiket. Förra fredagen hade Nina och Mats varit ute på universitetets pub, varit ute hela natten, gått den långa vägen hem till Mats lägenhet och pratat om allt.

”Vi är beredda” ropade Nina till chefen som gav tecknet till vakten, du kan öppna. Nerverna dessa fredagar. Hur de stod som på tå precis innan dörrarna slogs upp. Ibland vände de sig mot varandra med talande blickar precis innan, ”kolla vilken kö, det är rekord va”, när kön slingrade sig långt ut på gatan. Längst fram mot dörrarna var det mer en stor oformlig hög av människor som tryckte sina ansikten mot glasdörrarna. Kampen om att tränga sig in först. De långa köerna till alla åtta öppna kassorna på fredagarna. Köerna tog aldrig slut. Det var kö ända till stängningsdags. Sista timmen var det som ett förparty, mest ungdomar, festplaner, skratt, bufflande knuffar. Tindrande ögon, simmiga ögon, en galen blick här och var i folkhavet.

Och så de då, som sprang bakom disken på ständig jakt efter spansk och grekisk tröstvälling, efter vit, röd, gul sprit, efter ölflaskor, flak med burkar och simmig blå likör. Hur de bar allt i famnen, fingrar som spretade runt flaskhalsar, hur de rabblade artikelnummer i huvudet: 2873, 2201, 3967. Hur de parerade runt varandra och i getögat såg att chefen hade full koll på hur lagret matades ner, hur han smidigt fyllde på. Aldrig med en tillstymmelse till stress, hur stressigt det än var där ute fick han allt ändå att löpa smidigt för han visste vad han skulle göra. Aldrig med en sur min, han fanns där ständigt bakom dem, höll koll på klientelet ute i butiken om någon skulle innebära en fara för oss, om vi behövde hjälp, att vi ständigt hade det vi behövde för att göra ett bra jobb. Lunchschemat som alltid fungerade. Lättnaden när vi en och en fick sitta i det lilla lunchbåset 25 minuter bakom whiskyn och ölen och höra larmet från butiken på avstånd.
Alla olika människor som kom fram till Ninas kassa. Så stod hon där mitt i fredagsrusningen, den rynkiga tanten med färgat hår och darrade. Sträckte fram skrynkliga tiolappar mot Nina och mumlade ”Marinella”. Och Nina såg på kinden nedanför hennes vänstra öga att där satt en av lösögonfransarna fastkletad. Ninas tvekan, skulle hon peka, förklara, eller bara låtsas som ingenting, hämta hennes två flaskor Marinella och ta nästa kund bara.

Stämningen som började tjockna och så chefen, plötsligt stod han precis vid deras kassor och försökte få kontakt med vakten, men vakten var en seg snubbe som visst hade somnat på sin post med ögonen öppna. Strax skriket i högen av köande. Skriket chefen måste ha känt på sig skulle komma. En gammal gubbe som ramlar när två unga killar plötsligt ryker ihop genom kön som flyttar sig efter deras rörelser.

Precis när det händer håller Nina just på och radar upp åtta burkar ”Ripps” på disken till en kund och knappar in dem på kassapparaten. Siirpa har precis gjort en kund besviken genom att inte förstå vad kunden vill ha när hon på perfekt franskt uttal bett om två Sään Vänsang. Aha, du menar San Vinschent, säger Siirpa slutligen och kontorskvinnan i elegant dräkt suckar.

Hon kommer kanske snart också med en lösögonfrans på kinden, tänker Nina i förbigående medan hon står och väntar på att hennes kund ska få fram plånboken och sedlarna. Det är precis då chefen från stillastående plötsligt befinner sig en bit ovanför disken. Svänger benen otroligt smidigt i ett hopp och landar ute bland kunderna. Allt stannar upp i butiken medan han tar sig fram till den rykande bollen av ilskna killar innan vakten, som nu äntligen vaknat, kommer med sin batong höjd. ”Bort med batongen”, skriker chefen samtidigt som han når fram och vakten stannar upp med den i luften.

Sedan går det fort. Som ett överkok på spisen som rinner över, chefen är där och sliter undan grytan från plattan, får ut de två killarna i kalla luften i den snövita decemberkvällen för att kyla ned dem. Inga hårda ord, bara stopp på bråket. Nina ser honom stå därute i sin tunna skjorta ett tag och prata med killarna. Stjärnor på den mörka vinterhimlen bakom honom. Klirret av pengarna, kassalådornas ständiga rörelser ut och in i apparaterna, flaskklirren, sorlet av kunderna och så klockan på väggen som börjar närma sig stängningsdags.

När vi sedan sitter ner, efter stängningsdags; butiken är nedsläckt men på lagret har chefen ställt ut stolar från lunchrummet och tänt några ljus och ställt fram några plastmuggar med glögg, skrattar vi åt hur han fick de två att lugna ner sig direkt.

Någon protesterar och påminner chefen om det där med personskador, att ingen får riskera skador men nu hade chefen begett sig rakt ut där i bråket.

”Det gäller fortfarande” menar chefen, ”men det gäller mest er, det är ni som inte får bli skadade”, menar han och tackar oss för en bra dag. Inte alla kassor stämde, men det var ok, det hade varit en ovanligt stökig fredag. Till och med hade en gammal gubbe hittats kvarglömd av hemtjänsten på stolen vid tomglasmaskinen, när de sista kunderna troppat av, sa någon. Men då protesterade Siirpa och sa att hemtjänsten kan det inte ha varit, snarare någon alkis som fått med sig sin gamla pappa och hans pension och sedan glömt honom för klirret av flaskor i en grön påse.

Nina tänkte mest på hur härligt det kändes att de tillsammans klarat av ännu en fredag. Hur hennes chef var som en teaterchef inför en föreställning; han hade repeterat, tänkt på alla detaljer och såg till att de behöll sitt goda humör hela dagen hur stressigt och jobbigt det än var.

Hur han till och med tog upp sin fiol flera gånger under eftermiddagen och kvällen och spelade på lagret och i gångarna vid hyllorna bakom kassorna. Rödnäst och blanksvettig i ansiktet, av allt hårt jobb med att ständigt fylla på lagret för att vi skulle kunna stå i kassorna allihop, tog han korta pauser då han tog upp sin blanka fiol gick några gånger fram och tillbaka bakom oss och spelade julsånger. Stilla Natt, Heliga Natt, leende, storleende, uppmuntrande blickar: ”snart är loppet över, vad duktiga ni är, orka lite till, sedan får ni vila”.

De skålar en gång till, en del har bråttom hem, och troppar av men Nina och Mats stannar kvar och får påfyllning i sina muggar och så tar chefen upp fiolen igen. Mats makar sig närmare Nina på kartongen med det australiska vinet och lägger armen om henne när chefen spelar Stilla natt, heliga natt ännu en gång.

Och ute faller ännu mera snö, bäddar in hela förorten i ett vitt täcke. Och i fönstren lyser lamporna hos människorna. Nu sitter de där inne, firar fredagskväll, några mår bra, andra mår inte så bra längre och månen går upp på himlen och Mats och Nina går ut där i natten, vinkar hejdå till chefen utanför butiken där han står med stickad mössa och ullrock och låser.

Mats och Nina går åt ett håll och chefen åt det andra. Hemåt i kvällen, med fiolfodralet i ena handen och en påse med ett fint vin i den andra. Leende. Han är nöjd med dagen och deras insatser, ännu en gång klarade de det. Tillsammans.

Jane Morén