Vem bestämmer vad som är ”dagens utmaningar”?

Debatten om ägandet av välfärden är viktig, men skymmer problemet att också offentligt ägda institutioner körs i botten därför att de drivs enligt företagsekonomiska principer som går ut över uppdraget.

Ett praktexempel är kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt, som i en debattartikel i lördagens Svenska Dagbladet sammanfattar sin policy med orden: ”Resurserna bör skapa så mycket konst som möjligt.”

Ett produktivitetstänk som i praktisk handling innebär oerhört slimmade organisationer byggda på inhyrd arbetskraft och en förföljelse under estetisk täckmantel av alla fria teatergrupper som inte ställer upp på att sätta publikvänligheten i första rummet.

Samma anda utstrålar fredagens inlägg i Arbetet där Brunnsviksledningen försvarar omvandlingen från anrik folkhögskola till lokal arbetsmarknadsutbildning genom att hävda att ”de som gett sig in i debatten lever i det förflutna och har svårt att möta dagens utmaningar”. Med andra ord att de tycker det är helt i sin ordning att sälja ut traditionerna om marknaden så kräver.

Bägge resonemangen har en dimension som bör framhållas i kommande diskussioner. Nämligen att kulturen och bildningen är ett alternativ till kommersialismen. Kanske det allra viktigaste. Så när allting av budgetskäl slätas ut och säljanpassas innebär det samtidigt ett långsamt framåtskridande maktövertagande, som på sikt inverkar menligt på yttrandefriheten.Världen blir snävare. Definitionen av vad som är ”dagens utmaningar” överlåts till räknenissar.

Och att våra representanter lättsinnigt låter det gå därhän är ett mått på vår maktlöshet, som nation eller som rörelse. Ett sjukhetstecken.