I familjen Andersson utanför Umeå har skogsarbetet gått i arv i fyra generationer, i början med yxa och nu i skogsmaskiner med gps. Arbetet följde med och fick en inblick i hantverket att gallra, friheten att styra sin dag och ­svårigheten att få banklån för dyra investeringar.

Maj 2012, några mil norr om Umeå.

Det hänger en påse och fladdrar vid vändplatsen längs med E4:an, det betyder att det är här man svänger in på en anonym grusväg för att så småningom komma fram till gallringsområdet. På ena sidan vägen står spikraka björkar, på andra minst lika raka tallar. Skogen är helt tyst, men längre ner i backen hörs ett dovt brummande från skördaren.

Sågaggregatet på skördarens kran väger som en VW Golf och kan såga stammar som är upp till 60 cm tjocka. Inne i hytten finns två spakar, joysticks, med fem knappar på varje. Varje joystick styr sex händelser, tolv totalt. När Patrik Andersson, 46 år, fäller träd ser det ut som att han plockar väldigt stora blommor.

– Det känns som att styra min egen arm, jag tänker inte på vad jag gör.

Han startade Kapah Forest tillsammans med sin kusin Henrik Andersson för två år sedan. Innan dess hade han jobbat som anställd på olika bolag, i början ihop med sin pappa Yngve.

Aggregatets armar kramar om en tunn, gänglig tall nära marken och sågen går snabbt igenom trädet. Krokiga stammar läggs på ena sidan högen, de duger inte till virke utan kommer att säljas till en massafabrik. I den här skogen bär flera träd tecken på att ha blivit gnagda på av älgar för ett antal år sedan. Det skadar veden och påverkar hållfastheten i en framtida bräda.

– Vissa sågverk röntgar allt virke i dag för att se svagheter. Hittar de brister får man mindre betalt, så våra uppdrags­givare vinner pengar på att vi gallrar ut de skadade träden tidigt, säger Patrik.

– Gallringen är som ett hantverk, det går inte att komma ifrån.

Genom den korridor som gallras fram kör Patriks son Marcus Andersson, 21 år, skotaren. Den liksom matar sig fram över stubbar och sten. Det ser ut som att han vrider kroppen flera varv, för att hela tiden kunna ha sikt och inte nudda de omgivande träden som fortfarande står upp.

– Det är viktigt att planera i förväg, och sortera virket på en gång, säger Marcus och placerar björkarna längst ner i lasten.

Maskinerna är snabba och det som går att ställa in i förväg är redan inställt, resten är upp till förarens erfarenhet och förmåga att planera. Arbetet ser enkelt ut men är i själva verket tungt mentalt. Det är många beslut som ska tas under tidspress, berättar Marcus:

– Det är ju tolv händelser som jag kan styra med joystickarna, samtidigt som jag backar och styr maskinsvängningen.

Men han säger som sin pappa: Att köra kranen känns lika naturligt som att röra på armen.

– Det som i slutändan skiljer ett företag från ett annat kan vara hur snabbt det får fram virke trots problem. Det är en utmaning att hålla maskineriet i toppskick, säger Marcus.

Patrik sitter i kojan med en kopp termoskaffe och en macka som han har med sig i en glasslåda. Nu är det rast. I skogskojan finns det matlådevärmare, kylskåp, rinnande vatten och annat som kan förgylla en välbehövd rast, och fikat bjuder företaget sina anställda på.

– Det är viktigt att man får ta igen sig ordentligt i kojan, förklarar Patrik.
Inte för att det inte finns arbete, kojan har en miniverkstad med både svets och slip, och det finns alltid någon maskindel som behöver service.

Som egenföretagare äger man sina egna maskiner. Patrik ville starta eget för att kunna bestämma själv hur han ska jobba.

– Det är ju skönt att slippa ha någon i nacken, och det känns alltid bäst att jobba för sina egna pengar.

Entreprenörerna förhandlar själva med skogsbolagen.

– Många hamnar i situationer där de tackar ja till dåliga uppdrag. De tror att de kan köra mer än som går, säger Patrik.

De största modellerna av skogsmaskiner kan bara köras när det är tjäle i marken, annars blir det för stora skador. Därför valde Patrik mindre maskiner, som kan vara i gång hela året och är lättare att köra vid gallringar.

– Det är en jättetuff bransch. Bankerna kräver mycket för att ge lån till maskiner, det krävs att man har långsiktiga uppdrag.

Längs med vägarna står skogar i olika åldersklasser, och Yngve Andersson, 75 år, pekar ut områden som han har jobbat i. Innan han gick i pension var han sjukpensionär. Kroppen har tagit stryk efter ett arbetsliv i gamla tiders skogsbruk, men han kunde och ville jobba några somrar som planteringsbas innan han gick i pension på riktigt i början av 00-talet.

– Man lär sig mycket om skogen av att plantera, för att sedan kunna välja träd när man gallrar. Jag tror man lär sig det bättre av att ha jobbat på backen, även om de pluggar in det på utbildningarna också.

Yngve och hans fru Ellas röda hus ligger på en kulle med utsikt över Kroksjön, i byn Kroksjö. Ella Andersson, 71 år, har också jobbat i skogen, på 50-talet samlade hon kottar och satte plantor.

Skogsarbetet går i arv i familjen Andersson, även för Yngve som började jobba med sin pappas skog. Hans pappa, Patriks farfar och Marcus farfarsfar, var en slags skogsentreprenör på sin tid. Han hade anställda som högg bränsleved till militären under kriget.

Yngve själv har fällt träd med både fogsvans och yxa, men militärens jättemotorsågar provade han aldrig.

– Från början när man jobbade, då var det ju ensamt. Sen när kojgängen kom var man fyra fem stycken i ett lag, det var lite roligare. Men det var ändå tufft, sitta i snön med en frusen bulle till fika.

– När man går i skogen och någon tycker att det är vackert med snö på träden, då säger jag ”Ställ dig under så ska jag sparka på stammen så får du se hur det är” – för så var det ju. När man högg. Det var inte alltid så kul, minns Yngve.

Under vintern kanske det bara blev sex timmars arbetsdag, utan dagens starka strålkastare gick det inte att jobba i skogen när solen gått ner. I dag kan skogsarbetarna jobba dygnet runt, särskilt vid slutavverkning.

– Det var vi som fick bekosta utvecklingen av motorsågarna när de kom. De var så dåliga, det var alltid något som gick sönder. Men sen stod arbetsgivarna för motorsågarna, och då gick det ju bättre, säger Yngve.

Övriga familjemedlemmar sluter upp, Patrik, hans fru Lena och sonen Marcus bor i grannbyn Bodbyn. Ella dukar fram morotssoppa på köksbordet till dem som är hungriga, och sedan ­vankas det kaffe, bullar och småkakor.

Hallväggen är dekorerad med ­Yngves jakttroféer, på hösten jagar han och Patrik tre dagar i veckan. Sedan Ella pensionerades från sitt
jobb som mentalskötare inne i Umeå har hon börjat följa med på jakten, vilket har visat sig vara bra för jaktlyckan.

– Jag hör ju älgarna innan någon hinner se dem. Jag sitter bara på en stubbe och lyssnar, berättar hon.

Jakt är däremot ingen stor sak för Marcus, han är i stället motorintresserad och inte inställd på att jobba så mycket som hans pappa och farfar har gjort.

– Man måste ha fritid också, jag jobbar sällan övertid. Friheten i det här jobbet är det bästa, vill jag göra något annat en dag så gör jag det. Jobbet kan jag göra en annan dag.

I de anderssonska byarna som ligger bara några få mil utanför det växande Umeå har man inte märkt av någon utflyttning, unga familjer från staden fyller upp stugorna. Annat är det i inlandet.

– Det går ju inte att utveckla skogsarbetet i samma takt som det har gått i uppåt 50 år, då blir ju människorna helt överflödiga. Egentligen är vi väl redan där … men man måste alltid ha någon som kan kontrollera maskinerna, säger Yngve.

– Den största faran för skogsbruket är att folk lämnar inlandet. I städerna bor folk nästan på varandra, och så finns det så stora områden i inlandet där det finns resurser. De kunde ju flytta hit och bli självförsörjande, säger Patrik.

Byarna inåt landet befolkades förr till största delen av skogsarbetare och när färre behövs i skogen finns det inga andra jobb. Nu växer gruvindustrin, och det tror familjen Andersson kan vara en räddning för att få fler att stanna eller flytta till de avfolkade byarna inåt landet.
– Skogen är ju en nationalinkomst. Det kan se fult ut i början på ett hygge, men om det går några år ser det fint ut. Fast det kan nog ändå vara bra att spara några äldre skogar för nya generationer, säger Yngve. l