Foto: Mats Andersson Bild: Mats Andersson

I vissa lägen spelar arbetskamrater en större roll än vanligt. När Annika Sohlin fick bröstcancer blev kollegerna på Härnösands simhall ett viktigt stöd.

Det var Carin Karlström som fick sms:et. De hade bestämt att det var hon som skulle sköta kontakten.

Arbetslaget var samlat kring fikabordet, utsikten var som vanligt vattenglittrande, vid den här årstiden också guldgulsglimrande.

Morgonfikat, bästa stunden på dagen, med världsproblem som dryftas, skit som snackas, folk som beklagar sig, flabb och lite gråt.

Sms:ets avsändare Annika Sohlin, ”surraren”, den fantasifulla berättaren, var på sjukhuset i Sundsvall. Hon som tycker sig ha dåligt ansiktsminne, men känsla för röster och dofter. Hon som kan glömma hur simhallskunderna ser ut, men inte hur de låter. Ett röstminne skulle hon få några månader senare, när en besökare glatt sa: ”Å du är tillbaka, välkommen, och du har gått upp i vikt ser jag!” På vägen ut ville han förklara sig: ”Ja, men alltså, du har ju varit lite mager.”

Mager! Annika Sohlin hatar det ordet också.

I ungdomen var hon mager, säger hon själv, och tänk så många gamlingar som sa det åt henne. Hon var inte bara mager, platt också. När kompisarna skaffade bh gjorde hon det också och stoppade upp kuporna. Inte så smart, tycker hon nu, det prasslade när hon gick.

Och killarna sjöng: ”Papper alltihopa, papper alltihopa.”

Och nu, Annikas besked i sms:et:

”Jag har bröstcancer.” Beskedet som Carin Karlström, Neta Nordin, Jessica Jacobsson, Annelie Öberg, ja, hela arbetslaget hade fasat för.

För Annika var det väntat. För vad tror man när man redan har fått ett brev från mammografin där det står ”Ta med en anhörig och kom”? Nåt knas är det.

Döden.

Det var sådana tankar som kom. Cellgifter. Peruk. Och: Skulle det bli papper i bh:n igen?

En sak var säker, någon Kinaresa i december med Carin skulle det inte bli. Den som var bokad och betald.

Carin Karlström får tårar i ögonen, försöker slå bort tanken, när hon ett halvår senare sitter i samma fikarum upplyst av årets extremt tidiga vårsol (visst har vi en vacker arbetsplats, säger de, Härnösands simhall byggd ut över vattnet) och berättar om stunden då hon tog emot sms-beskedet. Och fick krypa in i närmaste kollegas famn.

– Neta och jag grät ifrån oss innan Annika kom tillbaka till jobbet, säger hon.

Det doftar svagt av klor. Ingen dålig doft, men jobb, säger de. Eller förresten, de känner den knappt. Kaffe doftar det däremot, och låter: perkulatorbryggare.

För Annika blir kaffedoft lätt till barndomsminne, att ligga kvar en sovmorgonsdag när de andra var uppe och stökade.

Annika har alltid haft fantasi. När hon var ung skrev hon dagbok. Skrivandet! Åh, hon älskade det. Pennan blev räddningen i jobbiga situationer.

Också i vuxen ålder tar hon hjälp av skrivandet, och när hon blev sjuk började hon den nya sortens dagbok, bloggen. Först skulle den handla om livet med bröstcancer, och visst blev det ett sätt att bearbeta vardagen, men snart gled tankarna vidare. Ofta genom ljud, som kvittrande talgoxar – hur kan folk gå med mp3? – och dofterna – kommer hon att bli personlighetsförändrad nu när hennes favoritparfym inte tillverkas längre?

Om ditt och datt blev det, säger hon.

Cancern har hon inte dolt för någon.

– Bröstcancern har jag surrat med många karlar om också, säger hon.

När Carin Karlström fyllde 60 år i höstas åkte arbetslaget till Sundvall. Gick på disco, åt mat. Festade – som arbetslagets ”må bra-faktorer” förespråkar. Annika var med, men inte gamla vanliga glada Annika.

Oron bet sig fast, beskeden dröjde. Hur mycket cancer var det fråga om?

Annika jobbade på i väntan på operationen, men många gånger skickade arbetskollegerna hem henne.

– Varför skulle hon gå här när hon var helt förstörd? Och vi kunde fixa det ändå, säger Neta Nordin.

Chefen, med fantastisk personkännedom, säger de, höll sig i bakgrunden.

Torsdagen i julveckan var det dags för operation. ”Skitjobbigt”, enligt arbetslaget.

Den dagen glömde sambandscentralen Carin mobilen hemma. Just den dagen då Annika vaknade ur narkosen och försiktigt drog med handen över vänstra bröstet och kände: Jo, det fanns där! Ett platt bröst hade betytt cellgiftsbehandling.

Carin fick ringa runt på kvällen och läsa upp sms:et från mobilen där hemma: Annika hade ont, men det hade gått bra. Testerna under operationen visade att cancern inte spridit sig, att implantatet kunde sättas dit direkt.

”Fri”, bloggade Annika samma kväll.

Under sjukskrivningen kunde några ord betyda jättemycket, säger Annika, som att någon sms:ade ”kram”. Särskilt när det kom en lördagskväll, inte från kolleger på möte, utan från privatpersoner hemma i tv-soffan: vänner.

Jessica, ”färskingen i familjen”, som anställdes bara en månad före Annikas cancerbesked men ändå direkt såg henne som en vän, påpekar att sms kan vara en svår form av ­kontakt. Att skriva att man mår okej är en sak.

– Jag ville gärna se ansiktsuttrycket också, såg hon verkligen ut att må bra?

Så hon tog med sig några kolleger och gjorde hembesök.

Och Annika besökte sin arbetsplats.

– Då var alla så glada, minns Jessica.

– Fast det var ju bara för att hon hade fikabröd med sig, säger Neta.

Hon, Carin och Annika har jobbat ihop i 20 år. Arbetsklimatet är ”vitt och brett” – ett typiskt norrländskt uttryck, säger de – man känner av. När ska man hålla inne med kommentarer för att inte förvärra, när ska man ge en kram, när kan man skämta? Högt i tak är det.

De äter chokladmuffins som Neta har bakat. Pratar om det senaste omtumlande, tuffa halvåret.

Ibland tystnar skratten och de svåra minnena tar över.

Cancer är ett laddat ord. Alla hade sina tidigare egna erfarenheter. En svåger som dött, en svägerska som klarat sig bra i flera år trots kronisk cancer. Carin stålsatte sig, tänkte hela tiden att Annika inte skulle bli sjuk. Hon skulle inte kunna dö.

Neta, som tidigare förlorat en god vän i bröstcancer, tänkte på oddsen.

– Jag kunde inte få två nära vänner som dör i bröstcancer, det skulle bli fel i statistiken.

Arbetslaget behövde få ventilera på sitt eget sätt. Kollegerna googlade, kollade hur många kvinnor som får bröstcancer, hur många som överlever.

– Pratade ni om mig när jag inte var här? frågar Annika förvånat.

– Tyvärr spekulerade vi ju en hel del. Jag försökte fokusera bort från min vän som dött. Men det är klart att det kom väldigt nära en själv.

– Om man får tänka och prata om det så kan man glömma också. Inte bara skjuta allt ifrån sig så här, säger Annelie och tar ett stort simtag i luften.

– Jo, säger Annika.

Som själv tyckte att hon surrade så mycket om sin cancer att alla borde ha tröttnat.

Och så berättar hon att hon och sambon hade en begravningsceremoni för det förlorade bröstet. Fast först skulle brösten namnges. Piff och Puff blev det. Puff blev begravd.

– Eller faktiskt skänkte jag det till cancerforskningen, det kändes skönt att det inte hamnade i en sopsäck, säger hon.

Och så fick det nya bröstet också ett namn: Paff. Jo, lite paff över den nya kroppsdelen kunde hon känna sig. Också Piff fick sin betydelse, för det piffades upp, fick ett skönhetslyft, för att bli som det andra.

– Jorå, nu har jag två snygga bröst, säger hon och flabbar och kollegerna som inte hört historien tidigare viker sig av skratt.

När Annika Sohlin kom tillbaka efter sjukskrivningen klargjorde hon reglerna. När hon pratade om sin cancer fick de andra fråga på, annars ville hon inte att de skulle ta upp ämnet.

Skönt, tyckte de andra. Tydliga gränser.

Hon började med fysiskt lätta uppgifter som att sitta i entrékassan och fakturera. De andra ryckte in när det var dags att blötmoppa eller bära sopsäckar.

– Vi var så glada att Annika var tillbaka, så för vår del hade hon kunnat stå här helt stilla, och vi hade varit nöjda, säger Jessica.

– Åhh, säger Annika och gnuggar hennes kind.

– Men så var det ju, säger Jessica.

– Vi sa: Säg till vad du inte kan göra, så slipper vi fråga eller erbjuda hjälp hela tiden, berättar Carin.

Annika kände sig lite orolig för att ta i.

– Man ville ju inte att implantatet skulle åka in i armhålan, säger hon och ler.

Och så var hon orolig för den mentala biten. Men det har gått bra.

Alla säger de att de har påverkats och kanske förändrats lite av Annikas sjukdom. Och arbetslaget har svetsats samman ännu mer.

– Man har nog lärt sig något, säger Carin.

– Ja, säger Jessica.

– Om hur man ska vara, säger ­Carin.

– Ja, och att bröstcancer inte måste vara livshotande.

Annika skulle inte vilja vara utan erfarenheten.

Annelie berättar att hon blivit ”djup i en massa frågor som inte har några svar”. Hon försöker tänka mer ”nu”. Som i helgen när middagsgästerna vällde in i hennes vardagsrum och möblerna inte räckte till, då satte hon sig bara ner och struntade i att se problem, hon kastade kuddar till sonen och barnen att sitta på.

– Det hade varit otänkbart förut, säger hon.

Efter fyra veckor tillbaka på jobbet klarar Annika alla arbetsuppgifter igen. Att hon har haft cancer känns nästan overkligt.

Carin kom på sig att tänka så en dag, när Annika satt bredvid och höll på med datorn: Hon där, har hon verkligen haft cancer?

Allt var som vanligt igen.

Och nu har Carin och Annika bokat en resa till Cypern i stället för den inställda Kinaresan. Varför spara pengar när man inte vet hur det ser ut nästa år, tänker de.

– Då ska jag gå i bikini minsann, säger Annika Sohlin.

FOTNOT: Adressen till Annikas blogg är: badtant.bloggo.nu