Det finns en tragisk ironi i Saabs konkurs.

Det är att konkursen inte tvingats fram av att företaget lanserat usla produkter utan snarare tvärtom. Saab tvingas i konkurs för att deras teknik och produktion är för bra för att säljas till Kina.

Det är något som alliansregeringen borde ha insett när finanskrisen härjade som mest och Saab fortfarande gick att rädda med statliga insatser.

Men regeringen valde då att blunda och Saabs tidigare ägare General Motors verkställde en betydligt sämre lösning.

Saabs tekniska plattform bedöms nu som alldeles för attraktiv för att släppa till kinesiska konkurrenter. Därför låter GM nu hellre Saab gå i konkurs än hittar en möjlig lösning till fortsatt drift.

Det är egentligen samma ställningstagande som GM gjorde när man förra gången avfärdade kinesiska spekulanter och i stället sålde Saab till Victor Muller.

Det här förloppet ställer många frågor.

Inte minst måste regeringens stora delaktighet i utvecklingen till att vi nu står med en nedlagd bilindustri i Trollhättan granskas.

Under stridsropet ”Staten ska inte driva bilfabriker!” sade dåvarande näringsministern Maud Olofsson (C) nej till alla förslag om statligt hjälp under och efter finanskrisens härjningar.

Botten hade då fullständigt gått ur kapitalmarknaden och samtliga Europas industrier, inklusive bilindustrier, gick på knäna och hotade att knäckas.

Tyskland, som i dag har en ekonomi hetare än på länge, insåg behovet av hjälp till bilindustrin och tyska staten pumpade sammanlagt in 45 miljarder kronor för att rädda sin bilindustri.

Frankrike gjorde detsamma, 2009 pumpade franska staten in 30 miljarder kronor i Peugeot-Citroën.

När en fullt fungerande lösning låg som närmast för att driva Saab vidare fattades endast tre miljarder kronor för att rädda företag och alla anställningar.

Men Maud Olofsson fortsatte upprepa ”Staten ska inte driva bilfabriker” och någon hjälp syntes aldrig till.

Resultatet ser vi i dag. Peugeot-Citroën når plus-minus noll-resultat i år och Opel beräknar vara där nästa år.

Men Saab går i konkurs och de anställda förlorar sina jobb.

Det är ännu svårt att överblicka de direkta kostnaderna för Saabs konkurs. Klart är ändå att bara de statliga lönegarantier som staten nu betalar ut uppgår till miljardbelopp. Hur mycket staten kan återfå av detta är osäkert.

Nog hade det varit mer konstruktivt att lägga pengar på en industri som hade alla förutsättningar att leva vidare i stället för att staten ska behöva gå in i efterskott och rädda julmaten åt de nu friställda Saab-arbetarna.

Hade staten tillfälligt gått in i ett tidigare skede hade de anställda haft kvar sina anställningar och kunnat köpa sin julmat själva.

Maud Olofssons frejdiga ”Staten ska inte driva bilfabriker” visar att hon ingenting förstått. Att tillfälligt gå in när en exceptionell finanskris tillfälligt stryper det livsviktiga flödet av kapital är en del av statens viktiga roll att försöka jämna ut upp- och nedgångar i ekonomin för att få ekonomin att fungera så bra som möjligt på lång sikt.

Så att företag som har en långsiktig potential inte går omkull genom tillfälliga svackor.

Om alliansen ska applicera sin tidigare retorik runt arbetslöshet även på dem som nu blir av med jobben på Saab torde tongångarna vara att det är de arbetslösas eget fel att de nu står utan jobb.

Den sänkta a-kassan gör sitt till för att stigmatisera f.d. Saabanställda när lönegarantin löper ut.

Men för att fånga upp det kunnande som nu ställs på bar backe behövs inga förmanande överhetsfnysningar över de nu arbetslösa. Det behövs utbildning och framför allt satsningar på att Sverige kan fortsätta som ledande industrination.

Det mest positiva är att den teknik som finns på Saab som sagt är i industriell framkant. Det kan betyda tillfällen för framtida arbetstillfällen i Sverige men behöver inte göra det.

När Sverige så tydigt schabblat bort bollen kan slutresultatet i stället bli att tekniken köps ut, och de arbetslösa i Trollhättan lämnas kvar med minnet av Maud Olofssons frejdiga ord ”Staten ska inte driva bilfabriker”.