Lönande gruvslit – men priset är högt

Bolivias gruvkooperativ har öppnat dörrarna för kvinnorna. Höga råvarupriser och drömmen om ett bättre liv lockar. Men diskriminering och sexuellt utnyttjande är vardag för många gruvarbetarkvinnor.

Marcelena Quispi Flores kisar. Solen steker obarmhärtigt på 3 700 meters höjd. Nedanför berget breder staden Oruro ut sig, en av Bolivias två stora gruvstäder.

Hon sitter på en pall utanför den lilla huslänga med plåttak som fungerar som omklädningsrum. I åtta år har hon jobbat i gruvkooperativet La Salvadora. Jobbet är tungt och farligt. På frågan om hon gillar sitt jobb, fnyser hon bara till svar. För henne fanns inget alternativ.

– Det är klart att det är farligt, men vad ska man göra för att få pengar? Alla behöver ju kläder, bröd, någonstans att bo? Nu är jag van, säger hon.

La Salvadora skiljer sig väsentligt åt från andra gruvkooperativ i landet. Här är 26 av de cirka 200 medlemmarna kvinnor, snittsiffran i landet ligger på cirka två procent.

När Marcelena Quispi Flores började var de bara en handfull. Den bolivianska myten att kvinnan skrämmer bort metallerna ur berget, gjorde att de ofta förbjöds inne i gruvorna. I stället fick de, med minimala möjligheter att tjäna pengar, hacka ur de spillprodukter som släpades ut.

Fortfarande finns gruvor där kvinnorna inte släpps in.

För Marcelena Quispi Flores var valmöjligheterna små när hennes man lämnade henne och de fem barnen för en annan kvinna. Mycket annat än gruvarbete finns inte i Oruro.

Hon är ungefär 52 år, säger hon. Hon är späd och väldigt blyg. Pratar inte i onödan.

Hon går in i gruvan tidigt på morgonen och ut på kvällen. 14 timmars arbetsdag är inget ovanligt. Ett rejält mål mat på morgonen, sedan nästa på kvällen. Inne i gruvan vill ingen äta.

– Nej, det är mörkt och luktar illa, det är fullt med damm, säger hon och för handen till axeln och knådar förstrött.

Har du ont?

Hon skrattar generat till, som om hon tagits på bar gärning.

– Ja, alltid. I ryggen och axlarna. Men vad gör man inte för la platita, pengarna.

Två killar i övre tonåren skrattar inifrån boden. Den ene är hennes son. Ibland hjälper han till i gruvan, inte minst för att se så att inget händer hans mamma.

Marcelenas kollega Yenera Rojas har det lättare. Hon kommer ut ur gruvan, dammig och med tänder som är gröna efter en hel dags kokatuggande. Kokan är det hjälpmedel som landets alla gruvarbetare använder för att dämpa hungern och få mer energi.

När hon började i gruvan för tio år sedan bara grät hon, trodde aldrig att hon skulle klara det hårda jobbet. Men hennes mans lön räckte inte. Något var hon tvungen att göra.

Det tog ett år, sedan kom mannen efter.

– ”Du kan inte lämna henne där, du måste följa med!” sa folk till mig. Och visst var jag orolig. Till slut började jag också i gruvan, berättar maken Casto Chaque Flores.

Pengarna från gruvan var också bra, minst det dubbla mot jobbet inom kommunen som han hade innan.

I dag jobbar de alltid tillsammans, Yenera och Casto. Utan att bråka, säger de skrattande. Det allra tyngsta arbetet överlåter Yenera till sin man. Ändå värker ryggen vid dagens slut. Det enda hjälpmedlet att få ut de tunga säckarna är en liten trävagn på en räls de sista 50 meterna före utgången.

Men majoriteten av gruvkvinnorna har inte samma stöd, 23 av de 26 kvinnorna vid La Salvadora är änkor eller ensamstående. Vanligast är fortfarande att kvinnan börjar jobba i gruvan om mannen omkommer.

– De utan män, de lider. Mujeres ­siempre somos – vi är ju ändå kvinnor, säger Yenera Rojas.

Men gruvarbetet är inte bara fysiskt tungt.

För majoriteten av kvinnorna hör diskri­minering och sexuella trakasserier till vardagen, enligt Cecilia Molina som jobbar för kvinnors rättigheter på gruvorganisationen Cepromin i La Paz.

– Det är vanligt med sexuellt utnyttjande av både de kvinnliga gruvarbetarna och deras döttrar, till och med våldtäkter. Även för oss som arbetar för gruvarbetarnas rättigheter är det en risk att gå omkring i vissa gruvområden.

I La Salvadora förekommer inte sexuella trakasserier eller diskriminering, enligt dem vi pratar med. Kanske lite på skämt, säger några. Skulle något allvarligt in­träffa väntar uteslutning ur ko­operativet, försäkrar kooperativets chef.

– Vi jobbar tillsammans, de är inte så farliga, männen här, svarar Marcelena Quispi.

Samtidigt minns både hon och Yenera Rojas att det var annorlunda när de var få kvinnor i gruvan. Då var skämten grövre och sakerna som kvinnorna kallades inte alltid trevliga.

Enligt Cecilia Molina missgynnas gruvkvinnorna även på andra sätt. De tilldelas ofta de sämsta ställena i gruvan med minst möjlighet att tjäna bra, och de får sällan komma till tals på stämmorna. De som lyckas ta sig in i gruvkooperativens styrelser ignoreras ofta. Kvinnans roll är svag, i samhället i allmänhet och i gruvkulturen i synnerhet.

– Många kvinnor är analfabeter och de är dessutom få i förhållande till männen. De har dåligt självförtroende, säger Cecilia Molina.

Situationen förbättras därför mycket, mycket långsamt.

Samtidigt hör arbetsplatsen till landets farligaste. Resurserna som investeras i säkerhet är i princip obefintliga. Många kooperativ rapporterar inte dödsfall av rädsla för att regeringen ska stänga gruvan, men Cecilia Molina uppskattar att mellan 300 och 500 dör varje år i Bolivia.

Ingen av dem vi träffar säger att de är rädda när de jobbar, men väl inne i gruvan medger ändå Yenera Rojas att hon vet att jobbet är farligt, och att några i kooperativet faktiskt har dött.

Hon pekar på hål i gruvväggen, tecken på att giftig gas läcker ut, stannar sedan upp och lyser med pannlampan upp mot gruvans tak.

Konstaterar att det ser ut att kunna rasa när som helst.

Vid ingången har taket förstärkts med träpålar. En slang med luft går in i gruvan. Annars finns inga säkerhetsanordningar.

Men La Salvadora ligger högst upp i berget av totalt fem kooperativ.

– Det är många som jobbar under oss, det är värre för dem, säger Yenera Rojas.

Sedan sveper hon med handen.

– Ni ser väl själva hur fint det är?

Vi svarar inte.

Tio, femton minuters promenad har hon till sin arbetsplats. Ibland går hon i ytterligare tio minuter in i berget.

En grupp män går förbi, tjoar och skrattar. De ska dricka sprit för att hedra El Tío, den djävul som styr över liv och död i gruvan.

Här och var i gruvan ligger spritflaskor slängda.

Efter några minuters promenad kliver vi ner i ett hål på en sned trästege, sedan in i ännu en smal gång.

En dov smäll och en svag vibration i berget. En sprängning. Fortfarande sker största delen av arbetet manuellt. I hål som hackats i berget stoppas dynamit in. Sedan är det hammare och hacka som gäller. En och annan har investerat i elekt­riska borrar.

Lättnaden när vi ser ljuset i tunneln är enorm.

Två ruttnande lamaungar ligger på ett plåttak utanför gruvan. De har offrats till El Tío för att han ska skydda gruvan mot olyckor.

Det känns som att offret kan behövas.

Yenera Rojas tar av sig den dammiga hjälmen och skakar ur flätorna. Det är fredag och hon och hennes man ska besöka sonen som är militär och bor i staden Cochabamba. Två av de fyra barnen bor fortfarande hemma. Äldsta dottern går på polisskola. Tillsammans tjänar paret motsvarande 3 000 kronor i månaden i gruvan, en mycket bra lön med bolivianska mått. Tack vare gruvinkomsterna har de kunnat ge sina fyra barn utbildning.

Stoltheten går att ta på.

De går grusvägen bort. En lång ledig helg väntar.

Maria Sundén Jelmini