De kör åt Volvo för slavlöner

Ruskvädersgatan klockan 18. Minibussen är urlastad och chaufförerna kan pusta ut efter en lång dag. Deras kontakt med det svenska samhället inskränker sig till lågprisbutiker, tullare, speditörer och möjligen en eller annan polis längs vägarna.

Volvos lastbilar byggs av metallarbetare med avtalsenliga löner – men den sista biten från fabrik till kund kör en chaufför med bulgarisk minimilön motsvarande 1 000 kronor i månaden.

Lönen är 200 bulgariska leva. Det blir knappt en tusenlapp. I månaden. Chaufförerna berättar om arbetsveckor på 80 timmar, lågt räknat.

– Ingen vill leva det här livet. Vi har familjer. Därför är vi tvungna att åka bort och jobba, säger de.

De får ett traktamente på 35 euro om dagen. Det blir 9 600 kronor i månaden. Det är mer än de tjänar i Bulgarien.

– Vi var inte arbetslösa i Bulgarien, men traktamentet gör att det lönar sig bättre att jobba här. Vi kan få pengar över till våra familjer, berättar de.

Pengarna betalas ut i Bulgarien. I Göteborg får de 500 kronor i handen varje vecka i förskott på traktamentet. Det säger sig självt att de aldrig stannar vid någon vägkrog för att äta lunch. Det har de inte råd med.

– Vi letar efter de billigaste mataffärerna. På kvällen förbereder vi nästa dags mat. Vi stannar till och äter längs vägen. Det blir mest kall mat.

De är anställda av ett bulgariskt bemanningsbolag, som i sin tur ägs av det norska åkeriet Olsen & Terra Transport Skandinavia AS. De bor på ett kontor i ett industriområde på Hisingen i Göteborg.

Lokalerna blev över när Olsen & Terras föregångare Terra Transport Skandinavia AB sade upp personal. Även detta åkeri hade bulgariska chaufförer inhyrda, men de fick bo i riktiga lägenheter. Fyra man delade på en trea.

Nu duger ett kontor som bostad.

LO-Tidningen träffar några chaufförer på en parkeringsplats utanför kontoret. Adressen är Ruskvädersgatan. Det är mörkt och ödsligt. Så här dags är det tomt på folk. Arbetsdagen är slut.

Denna kväll tar chaufförernas arbetsdag slut strax efter klockan 18. Då rullar den första minibussen in. Chaufförerna har varit i gång i tolv timmar. Klockan 6 på morgonen hämtade de ut dagens nytillverkade dragbilar på Volvo Lastvagnars fabrik i Tuve.

– Vi åker härifrån klockan 6 på morgonen. Vi brukar komma hem mellan 19 och 20 på kvällen, ibland senare. Det varierar.

Arbetsbelastningen avgör om vi får någon ledig dag. En normal månad jobbar vi 30 dagar av 31, men den senaste månaden har vi haft tre lediga dagar, berättar chaufförerna.

De kör nytillverkade dragbilar till kunder i Oslo och Köpenhamn eller till svenska exporthamnar som Stockholm och Karlshamn. En av dem kör en minibuss till slutmålet och tar med upp till åtta chaufförer tillbaka till Göteborg.

De får fria hemresor till Bulgarien. Det kan gå från en och en halv till tre månader mellan varven. Då är de lediga i en eller ett par veckor.

– Jag blir pappa på en gång när jag kommer hem. Barnen har inte hunnit glömma mig, säger en.

Denna torsdag i november är 18 bulgariska chaufförer inhyrda av Olsen & Terra. Några är unga och har inte skaffat barn, men många har familjer hemma i Bulgarien.

– Nästan alla har bärbara datorer med sig. Så håller vi kontakten med våra familjer varje dag.

Chaufförerna vet inget i förväg. Det enda sättet att få kontakt med dem är att vänta utanför kontoret, det vill säga bostaden. Tolken presenterar oss och frågar om vi får ställa frågor och ta bilder.

Intervjun blir bara halvfärdig. Vi hinner prata ostört i kanske 20 minuter, sedan uppenbarar sig platschefen Ingo Bork. Han meddelar myndigt att journalister som vill prata med chaufförerna ska kontakta honom först.

En lätt absurd diskussion följer. Nej, Ingo Bork har inget att dölja. Jo, yttrandefriheten omfattar självklart även bulgariska chaufförer. Men man kan inte dyka upp på en p-plats hur som helst och ställa frågor. Särskilt inte efter mörkrets inbrott.

Platschefens entré skapar oro. Chaufförerna ber oss att begränsa frågorna till deras familjer.

Ingo Bork försvinner i ett par minuter och dyker upp igen med en bulgarisk chef av något slag. Han översätter platschefens budskap från engelska till bulgariska.

Därmed är intervjun definitivt slut. Chaufförerna har sitt levebröd att tänka på.

Allt som återstår är att ställa fler frågor till Ingo Bork. Det går inte så bra. Till slut blir den resignerade frågan: Finns det överhuvudtaget något som du vill berätta?

– Ingenting. Jag vill inte berätta någonting, svarar han.

Innan dess hinner han ändå säga några saker. Nej, LO-Tidningen får inte se hur bulgarerna bor. ”Vi har tillstånd” att använda kontoret som bostad, fast han vill inte säga vems tillstånd.

LO-Tidningen erfar att tre före detta kontorsrum används som sovrum åt just nu 18 chaufförer. Antalet varierar med hur mycket jobb som finns.

Sängkläder har de med sig från Bulgarien. De delar på ett pentry med två kokplattor. Det finns ett kylskåp, en kyl/frys och en tvättmaskin med inbyggd torktumlare, två duschar och två toaletter.

Ingo Bork vill inte berätta hur många toaletter det finns. I övrigt bekräftar han en del, men på en punkt stämmer inte hans svar med LO-tidningens uppgifter.

– Det bor två chaufförer i varje rum, hävdar han.

• Åkeriets skambud – här är prislistan
• Facket försökte stoppa låglöneåkeriet
• Volvo: Ok för värden att de bor på kontor
• Hyresvärden: ”Vi hyr inte  ut lokalen som bostad”
• Polisen utreder om bilarna körts oförsäkrat
• Norsk inspektion efter tips