Föräldrarna i Skarpnäck har fått nog. Så löd rubriken på en artikel i Dagens Nyheter i förra veckan. Ett antal föräldrar i Stockholmsförorten Skarpnäck krävde att man skulle sluta öka gruppstorlekarna i deras barns förskolor.

Annars protesterar föräldrar förvånansvärt sällan mot barngruppernas storlek. Och det trots att grupperna numera ofta är större än de var i Skarpnäck, enligt tidningsartikeln. Skolverkets senaste statistik, som kom i våras, visade att ungefär var femte förskolegrupp bestod av fler än 21 barn. Skolverkets rekommendation är max 15.

Visst dyker frågan upp i offentligheten då och då, men bara sporadiskt. Och i den politiska debatten hörs i princip ingenting. Ändå är alla experter överens om att stora barngrupper är ett allvarligt problem.

Det anses särskilt viktigt att riktigt små barn – det vill säga 1–3-åringar, som ofta går i småbarnsgrupper – får vara i någorlunda små grupper. För så små barn är trygghet det absolut viktigaste som förskolan måste kunna ge.

I en stor barngrupp måste man dela sina pedagoger med alltför många andra barn – oavsett personaltätheten (som i och för sig också har blivit sämre, konstaterar Skolverket) måste ju alla i personalen ha en relation till varje barn. Dessutom blir det stora antalet andra barn ett stressmoment i sig, och det blir svårare för barnen att riktigt lära känna varandra. Till det kan man lägga den höga ljudnivån och den extra stora risken för smittor.

Självklart är det här ett problem också för personalen. Bortsett från själva arbetsmiljön är det ju frustrerande att kanske inte kunna göra ett sådant jobb som man vill. En förskollärare i min bekantskapskrets berättade att hon är glad om hon överhuvudtaget hinner prata med varje barn på sin arbetsplats varje dag, och att hon ständigt tänker på barn som hon skulle vilja ägna mer tid åt.

Där finns nog för övrigt en förklaring till att fler inte klagar på förskolegruppernas storlek. Många föräldrar ser att personalen gör sitt bästa utifrån omständigheterna, och vill inte ”klaga på dem”. Dessutom är det naturligtvis jobbigt att överhuvudtaget tänka på att ens barn kanske inte har det helt bra.

Desto större anledning då att göra förskolegrupperna till en politisk fråga. I dag är platsgarantin – kommunernas skyldighet att erbjuda en förskoleplats inom fyra månader – lagstadgad, medan Skolverkets rekommendation om gruppstorlek bara är just en rekommendation. Det borde förändras. Förskolan får inte reduceras till enbart en institution som gör det möjligt för småbarnsföräldrar att jobba. Den måste också vara bra för barnen; allt annat är bara ovärdigt.

Hanna Pettersson