De monotona och innehållslösa jobben ökar för LO-anslutna, speciellt för kvinnor, skriver vi i detta tema-nummer om arbetsmiljö.

Samtidigt har inflytandet över den egna arbetstiden stadigt minskat.

Vi ser tunnelbaneanställda som tvingas jobba 5–6 timmar utan rast och förväntas kunna hoppa in och arbeta med mycket kort varsel.

Och vi ser att delade turer, med några timmar ledigt mitt på dagen, ökar inom vården, tvärs­emot de anställdas önskan.

I rapporten ”Någonting har hänt med våra arbetstider” från Arbetarrörelsens tankesmedja från i vintras framgår att utvecklingen dessutom har gått sida vid sida med bemanningsföretagens inträde på arbetsmarknaden och att de tillfälliga anställningarna blivit fler.

Det har gjort att underbemanning upphöjts till norm och att maktbalansen förskjutits från arbetstagare till arbetsgivare.

Det här är en utveckling som måste brytas, för alla arbetstagare. Även om LO-grupper är mest utsatta gäller problemet nämligen även tjänstemän.

TCO:s skrift ”Jakten på superarbetskraften” och Unionens rapport ”Fria eller förvirrade” beskriver en verklighet där tjänstemän visserligen ofta åtnjuter fast anställning men finner sig ständigt uppkopplade till arbetet även på helger och semestrar.

Hur ser då det politiska klimatet ut för att söka en förändring och skapa ett arbetsliv som de anställda trivs med och går till med lätta steg, den vision om ”det goda arbetet” som LO sedan länge formulerat?

Alliansen svaga ambitioner har tyvärr försvagats ytterligare i det ”race to the right” som sveper över alliansens småpartier.

Strategin är att flytta ut sorgen över det förlorade goda arbetet från arbetslivet till privatlivet. Redan vid sina första år vid makten lade alliansen också ned dåvarande Arbetslivsinstitutet.

I stället talades det om ”livspussel”, där det inte längre är arbetsgivare och lagstiftare som har ansvaret. Allt handlar i stället om den vardag du själv ansvarar för.

Den nya verklighetsbeskrivningen öppnade för Rutavdraget som i dag hyllas och kan användas av välavlönade journalister, men knappast av någon LO-ansluten i den omfattning att det över huvud taget påverkar någons vardag.

I Miljöpartiets ursprungliga skrifter lyftes den psykiska arbetsmiljön fram enligt normen att det ska kännas gott att arbeta.

Belackarna avfärdade genast tankarna som ”flummiga”, men det är faktiskt liknande tankegångar som LO lanserat i kampen om det goda arbetet.

Och att Miljöpartiet nu vill samtala med facken när de inleder ett nytt rådslag om ”Makten över tiden” är välkommet.

Vänsterpartiets linje ska utvecklas vid kongressen i februari 2012, men det är ett positivt tecken att partistrategidokumentet inför kongressen talar om visstidsanställningarnas stress, speciellt för unga LO-kvinnor, skapad av att ”inte veta när och om man får jobba”.

Det är också ytterst välgörande att socialdemokraterna i sitt nya arbetsmiljöprogram, som presenterades i veckan, så starkt lyfter fram den psykiska arbetsmiljön vid sidan om kraven på en fysiskt fullgod arbetsmiljö.

Och den självklara devisen som visar att det trots allt finns en politisk väg framåt för att skapa ”det goda arbetet”, formuleras redan i förordet:

”Om arbetslivet sliter ut människor fysiskt och psykiskt så är det arbetslivet, inte människorna som jobbar där, som behöver förändras.”