Kampen mot fascismen har blivit ännu viktigare

Muslimhatet finns därute och det är farligt. Det känns på sätt och vis som att jag har fått rätt, säger Ali Esbati som var med på Utøya och var nära att bli ett av Anders Behring Breiviks offer. 

Hans föredrag på Utøya handlade om högervridningen i Sverige och dess relevans för norska samhället. Strax efteråt skulle unga dödas just där, på grund av sin politiska tro. Vänsterdebattören Ali Esbati är förstås chockad över dådet – men inte förvånad.

”Om jag dör här nu ska ni veta att ni är fantastiska, fortsätt kämpa.” Kvinnan som säger det är 21 år, medlem i norska socialdemokraternas ungdomsförbund AUF, och har skottskador i armar, mun och hals.

Hon hade väl gjort så här, säger vänsterdebattören Ali Esbati, och håller upp underarmarna som skydd för huvudet. Synen, en av hans starkaste upplevelser från Utøya, har gnagt i honom.

Vi lunchar på Grønland, en stadsdel i östra Oslo. Det har gått fem veckor. Ali Esbati är slut i kroppen. Immunförsvaret är försvagat, säger han; all kroppens energi har varit mobiliserad under flykten från massmördaren på Utøya, men också under tiden efteråt.

Han hade tänkt börja jobba, men hittills har det inte gått. Inget är normalt.

Dådet är bara Anders Behring Breiviks ansvar. Men det var inte han som trakasserade muslimer timmarna innan det kom fram att gärningsmannen var etnisk norrman.

– Den politiska miljö som varit helt avgörande för att han ska ta det steget, den är inte bara han som tillhör.

Den utbredda islamofobin har egentligen ingenting med ­religion att göra, poängterar Ali Esbati. Den är en form av rasism, där alla som kommit i kontakt med islam eller vuxit upp i ett muslimskt land blir bärare av det stora hotet.

Själv är Ali Esbati sedan tre år invandrad från grannlandet Sverige. Men också född i muslimska Iran, och utan att vara troende blir också han själv bärare av hotet, enligt islamofoberna.

Stora likheter finns mellan isla­mofobin och antisemitismen, påpekar han.

Den extrema högern har inte drabbats på samma sätt som muslimer skulle ha gjort om attacken varit islamistisk, säger han.

– Men visst, det har påverkat Fremskrittspartiet i opinionen. Folk är inte dumma. Mycket av det som sägs i Breiviks manifest är den typ av hatretorik som Fremskrittspartiet fört in i mainstreampolitiken.

Partiet har fört extrema åsikter till politikens centrum (fick 23 procent i stortingsvalet 2009).

”En islamistisk extremistisk attack eller en enskild galning,” spekulerar Magnus Ranstorp, forskningschef vid Försvarshögskolan, till TT på kvällen den 22 juli.

Skjutningen på ett ungdomsläger gör att han tvekar: ”en väldigt udda inriktning”.

Ali Esbati säger att en galen muslimsk terrorist beskrivs som muslim, medan en galen kristen terrorist blir en galning i debatten. Vem har ställt prästerna i norska kyrkan till svars för kristna Breiviks dåd?

Att socialdemokratin blev måltavla för ett hatbrott överraskade honom inte.

– Men att det skulle hända på just det här sättet var förstås en chock för alla.

Efter dåden i Norge är det ännu mer viktigt att uppmärksamma den nyfascism som breder ut sig i Europa, säger Ali Esbati.

– Den har en del gemensamma drag med den tidigare fascismen och där är både hatet mot den organiserade arbetarrörelsen och feminismen en del, men det som är den röda tråden i dagens nyfascism är nästan alltid hatet mot muslimer och idén om att muslimer tar över.

Breiviks specifika angrepp mot Arbeiderpartiet beror till stor del på att han anser att det pågår ett civilisationskrig, där AP:arna är femtekolonnare: De borde ta strid för västerlandets ideal men blir de värsta, som släpper in invandrare.

Enligt fascismen förstör arbetarrörelsen en tänkt kulturgemenskap, dessutom används en multikultiidé för att köpa väljare.

– För den som, liksom jag, har följt den här miljön är idéerna inte nya, de är kärnfrågor, säger Ali Esbati.

– Att det skulle ske fler våldshandlingar med rot i en stark islamofobisk miljö, det är inte alls förvånande. Och det sker mindre saker hela tiden.

Att knäppskallar faktiskt gör politiskt inspirerade saker beror ofta på att de uppfattar att de gör det som andra egentligen vill göra, säger han.

Klockan 15.30 den 22 juli inledde nationalekonomen Ali Esbati sitt föredrag för ett 50-tal av AUF-ungdomarna på Utøya. Temat var hans analys av Reinfeldtregering­ens politik och retorik och dess relevans för det norska samhället. Om det kraftfulla systemskiftet, om utanförskapsbegreppet och förändringen i synen på sjuka och arbetslösa, och vad som händer med samhället i förlängningen, säger han.

Tre minuter tidigare hade bomben smällt i Oslo, och under föredraget började sms:en trilla in. Han fick avrunda för ett informationsmöte.
Ali Esbati kollade av sin telefon och kunde lugna dem som und­rade var han var; helt trygg på Utøya.

– Extra många där kunde tänkas känna någon i regeringskvarteren. Folk grät lite, var skärrade, men sa att vi är på det tryggaste stället man kan tänka sig.

Han kontaktade också sin gravida flickvän, och kunde lättad konstatera att hon befunnit utanför Oslos centrum.

– Vi började fundera på de politiska konsekvenserna, berättar Ali Esbati som fick skjuta på hemfärden till Oslo, eftersom vägar var avstängda.

Knappt en timme senare bröt helvetet ut. Nu vet vi det mesta om det politiskt motiverade massmordet som skulle följa. Men när de första skotten kom och någon skrek: Lägg er ner! och sedan Ut! tänkte Ali Esbati främst på att ing­en skulle stuka eller skära sig.

Första tanken när han såg den 21-åriga kvinnan som skjutits i munnen var också att hon skurit sig på glas.

Under mer än en och en halv timme försökte han sedan röra sig systematiskt bort från det som han snart förstod var skottljud. Just när han trodde att räddningen var nära – han hade hört sirener ­länge – stod mördaren där, 15 till 20 meter bort, lång och blond, med geväret i hand. Bara några minuter innan han greps, skulle det visa sig.

Ali Esbati tänkte att det var kört. Instinktivt vände han ner mot vattnet. Spände ryggen och beredde sig på att “det kommer att göra ont att bli skjuten”. Han sprang, snubblade, kröp, hamna­de till slut halvt i vattnet på en klippa.

Han och några fler sprang åt vänster. And­ra åt höger.

Anders Behring Breivik tog åt höger.

– Hade han fortsatt åt and­ra hållet hade vi ju legat där.

Men förmodligen var det precis då, efter att han dödat några av dem som sprang åt höger, som han la ifrån sig vapnet och överlämnade sig till insatsstyrkan.

När Ali Esbati går till jobbet (där han nästan bara ägnat sig åt saker med anknytning till Utøya) på tanke­smedjan Manifest Senter for samtidsanalyse ett stenkast från regeringskvarteret, och ser förödelsen efter bomben, tänker han:

– Det har hänt och det är över just nu.

Under förra helgens vandring för överlevande på Utøya fick han också det sköna beskedet att den 21-åriga kvinnan överlevt och förmodligen blir helt återställd. Hon säger också till Nettavisen att hon vill fortsätta engagera sig.

Men han tänker också:

– Jag hade rätt på sätt och vis … det är farliga saker där ute och det känns ännu viktigare än tidigare att kämpa mot den här typen av reaktionära strömningar.

– Arbetarrörelsen och fackförbunden har en väldigt viktig roll i att organisera personer. Och att motverka att egna medlemmar trakasseras på grund av hudfärg och religion förstås, men också inse att arbetarkollektivet försvagas väldigt om det spricker upp längs religiösa och etniska linjer.

Samhällsläget är förändrat. Muslimhatet har gjort sig tydligt och går nu att debattera på ett annat sätt. Men utgången är öppen.

– Det gäller att fortsätta kämpa, säger Ali Esbati.