Diana Janse

– Jag får väl bli kallad neokolonialist, men jag tycker det är rimligt att biståndet utgår från vår syn på kvinnors rättigheter, säger Diana Janse, som i Afghanistan ständigt mötte argumentet att kvinnoförtryck ”är vår kultur”.

Diana Janse är diplomaten som väljer slit och faror i Bagdad och Kabul framför cocktailpartyn. I sin nästa bok vill hon förklara hur människan förändras av att resa.

– Jag är en fältmänniska, säger Diana Janse. Jag är hellre i Bagdad än i Madrid. Bilden av ”fin-UD” där man struttar runt i frack och dricker champagne – den känner jag absolut inte igen.

– Generellt sliter mina kollegor hårt på obekväma platser. Hela utrikesförvaltningen är i förändring. EU-samarbetet gör att vi har mindre behov av ambassader i Europa, men behöver mer folk på platser som Bagdad, Libyen och Minsk.

Diana Janse berättar detta på ett kafé i Stockholm, där hon mellanlandar efter en bilsemester i Irak. På trottoaren utanför har hon stannat till och kvickt, nästan omärkligt, bytt gympaskorna mot höga klackar.

Som ambassadör i Georgiens huvudstad Tbilisi och chef för Sveriges första beskickning i Kaukasus vill hon vara representativ. Det ingår i rollen. Men hon valde aldrig diplomatyrket för de fina salongerna. Hennes bok från tiden som Sveriges första diplomat stationerad i Afghanistan 2004 till 2006 är i stället fylld av minor, elavbrott och köld. Och en ständig frustration över den ihåliga internationella insatsen, kvinnohatet och de korrupta krigsherrar som besätter alla höga poster.

Fem år senare är säkerhetsläget ännu värre, och krigsherrarna sitter kvar. Den danske författaren Carsten Jensen anser att väst har förlorat kriget, att Nato står i vägen för en lösning och att vi bör lämna Afghanistan.

Har han rätt?

– Nej, svarar Diana Janse. Uppgiften är otroligt svår, men det gör den inte mindre viktig eller moraliskt riktig.

– Det skrivs mest om våldet, men det finns också ljusglimtar. Miljontals barn, även flickor, går i skolan. Barnen poliovaccineras, vårdcentralerna har blivit fler, livslängden ökar. Och kvinnorna har åtminstone fått rättigheter på pappret, förr hade de inte ens det.

Men du beskriver själv hur fruktlöst det är att bygga lag och ordning med gamla krigsherrar som polischefer och guvernörer.

– Det är inte idealiskt. Men vi lever inte i en idealisk värld. Vi är där för att stärka regeringen. Att den har brister är inte ett skäl att överge den, även om jag personligen tycker att vi ska ställa upp strängare villkor för stödet.

I sin bok berättar Diana Janse hur svårt hon hade att kliva in i sin välordnade Stockholmstillvaro efter en period i det afghanska kaoset. Klyftan mellan hennes båda världar var så stor att den skapade avstånd också mellan diplomaten och hennes familj.

Att skriva blev ett sätt att bearbeta de erfarenheterna, säger Diana Janse. Och hon fortsätter att skriva.

– Det ska bli en bok om att resa, och vad det gör med mig. Hur det ger distans till mig själv, och perspektiv på Sverige.

Sverige och Afghanistan är två ytterligheter. Till Georgien, där Diana Janse nyligen har invigt den nya ambassaden, är steget inte fullt så stort.

– Och det är tacksamt att arbeta i Georgien!

Dels är relationerna mycket goda mellan Georgien och Sverige, som är en stor biståndsgivare. Dels är Georgien en motpol till resten av Kaukasus, som Diana Janse beskriver som en cocktail av nationalism, korruption, islamism och social misär.

– Genom att byta ut en stor del av poliskåren, införa nolltolerans mot brott och skärpa straffskalan har den georgiska ledningen utrotat korruptionen. Det är oerhört imponerande att se polisens närvaro och det höga förtroende allmänheten känner för polisen.

– Världsbanken har utnämnt Georgien till ”främsta reformland”, och skriver just nu en bok om landet som motbevisar tesen att korruptionen inte går att få bort när den väl slagit rot.

Ambassaden i Tbilisi täcker också Armenien, vars politiska liv domineras av risken för ett nytt krig om Nagorno-Karabach – ett bergsområde i grannlandet Azerbajdzjan som befolkas av armenier. Diana Janse ser med oro på hur Azerbajdzjan rustar sig militärt och gör hotfulla uttalanden. Men hon tror att aggressionerna ska hållas tillbaka av – Melodifestivalen.

– Ja, Azerbajdzjan vann ju senast. De kan inte gärna hålla i Melodifestivalen 2012 och samtidigt starta krig. Ibland får diplomatin hjälp från oväntat håll.