Piratattacker tvingar till beväpning

Januari 2011. Sydkoreanska marinsoldater har precis bordat det sydkoreanska fartyget Samho Jewelry som tagits över av pirater i Arabiska havet. Soldaterna räddar den 21 man stora besättningen och dödar åtta pirater.

En dramatisk ökning av piratattackerna har fått fack och arbetsgivare inom sjöfarten att tänka om. Snart kan även svenska fartyg ha beväpnade vakter ombord.

Tidigt på morgonen den 11 november 2008 har MS Traviata lämnat den internationella säkerhetskorridoren utanför Somalias kust och går mot Röda havet. Radiotrafiken är livlig: Det finns uppgifter om pirater i området.

Plötsligt närmar sig två små vita glasfiberbåtar. När de är mellan 50 och 60 meter från fartyget kan befälhavaren Martti Simojoki se piraternas automatvapen.

Traviata ändrar kurs – och lyckas skaka av sig förföljarna.

Förmodligen bedömer piraterna att det finns lättare byten. Walleniusrederiernas fartyg, som går med bilar från Ostasien, är snabba och har höga fribord som gör dem svåra att borda. I tidningsintervjuer ska Martti Simojoki senare förklara att han och hans besättning aldrig tappade lugnet.

Händelsen är en av få där svenska sjömän på svenskflaggade fartyg varit nära att råka illa ut. Ändå påverkas de i högsta grad av piratverksamheten.

– Det är klart att arbetsmiljön förändras, säger Martti Simojoki, som i dag är kapten på ett annat fartyg hos Wallenius. Vi gör noggranna förberedelser varje gång vi ska gå in i piratvatten. När vi väl är där inskränks vardagen ombord, till exempel därför att dörrar måste hållas låsta.

Förberedelserna är sådana som ska göra det svårt för pirater att ta sig ombord: hög fart, taggtråd längs relingen, brandslangar för att spola vatten på eventuella angripare.

Men till skillnad från en rad andra länders fartyg har de svenska båtarna inga vapen ombord. Såväl rederierna som de fackliga organisationerna har ansett att det skulle trappa upp våldet. Piraterna har pengar, och i Somalia är det inte svårt att hitta tyngre vapen.

– Men vi har tvingats tänka om, säger Christer Lindvall, som ansvarar för sjösäkerhetsfrågor vid Sveriges fartygsbefälsförening (SFBF). Upptrappningen har ju kommit i alla fall.

– Ingen vill egentligen ha vapen ombord, men det har blivit enda vägen att skydda sig, säger Tryggve Ahlman vid Sveriges redareförening.

Sedan de första piratattackerna på 1990-talet har våldet fullkomligt exploderat, och 2011 kommer att slå alla rekord. Allt från stora tankfartyg till fritidsbåtar kapas, med den danska trebarnsfamiljen Quist Johansen som uppmärksammat exempel. Sjöröveriet har utvecklats till en industri som omsätter miljardbelopp i lösensummor.

– Piraterna behåller stora båtar och använder dem som moderfartyg långt ute på havet, säger Christer Lindvall. Från moderfartyget släpps små, snabba båtar ut. På 30 minuter har de tagit ett fartyg.

Militär från EU, USA, Kina, Indien och andra länder försöker skydda handelsfartygen utanför Somalias kust. Sverige har deltagit med flera fartyg, och första halvåret 2010 ledde Sverige EU:s insats.

– Det har fungerat, men fått paradoxala följder, säger Tryggve Ahlman. Piratverksamheten har flyttat ut i Indiska oceanen i stället.

Piraterna opererar nu i ett enormt område: längs hela Afrikas östkust från Sydafrika upp till Röda havet – och österut ända till Indien. Den 1 april 2011 utökades den zon där svenska sjömän har rätt till högrisktillägg (100 procent på månadslönen) kraftigt.

Därmed har piratvattnen blivit så stora att militär övervakning aldrig kan lösa problemet. I stället anlitar allt fler fartyg beväpnade vakter, bland dem en del av Stena Lines båtar som går under utländsk flagg men har svenskar ombord.

Redareföreningen uppvaktade regeringen i vintras för att få klarhet i om svenska rederier kan gå samma väg. Regeringen låter Johan Fransson, tidigare sjösäkerhetsdirektör vid Sjöfartsverket, snabbutreda frågan.

– Svensk militär ombord vore kanske bäst. De är ju professionella, säger Tryggve Ahlman. Men de rättsliga problemen blir för stora.

Redan att anlita beväpnade säkerhetsföretag är juridiskt knepigt.

– Vilka krav ska man ställa på företagen? Vem ska ge dem tillstånd att ha vapen? Och vem ger order om att skjuta? Vi anser att befälhavaren ombord alltid är ytterst ansvarig, säger fackets Christer Lindvall, som i förra veckan satt med när FN:s sjösäkerhetsorgan IMO diskuterade fram rekommendationer om hur handelsfartygen ska skydda sig.

Peter Jodin, som arbetar med säkerhet vid Walleniusrederierna, säger:

– Vi vill kunna skydda våra besättningar, och ha beväpnade vakter. Vi har gjort en egen utredning, som inte funnit några juridiska hinder.

Frågan om han vill ha vakter med vapen ombord på sitt fartyg får Martti Simojoki att ta en lång tankepaus. Till slut säger han:

– Man kan vända på frågan. Vad har vi för alternativ? Situationen har förändrats i och med att piraterna blivit allt våldsammare. Man kan alltid hoppas på en bättre värld. Men man måste också ta hänsyn till den verklighet man befinner sig i.

I det stora havsområdet mellan Afrika och Indien är piratattacker vanliga. När svenska sjömän är i detta område får de ett risktillägg på hundra procent av lönen. Piratangrepp har även rapporterats i större omfattning i vattnen kring Indonesien, Ghana och Peru.