Turerna kring kungahusets senaste klavertramp är inte bara pinsamma.
De visar att monarkin, denna sista skälvande rest från en tid då samhället stod för trygghet, är på väg att begå offentligt självmord.
Just detta, att kungahuset setts som en bärare av samhällets trygghet, är troligen viktigare än vad många inser.
Flera statsvetare och ekonomer, nu senast LO:s förre chefekonom Dan Andersson, har förklarat den ökande främlingsfientligheten som åtminstone delvis en följd av den försvagade staten.
Den trygghet många kände i svunna tider med låg arbetslöshet, satsningar på en jämlik skola och stabila socialförsäkringar har i dag försvunnit.
I glappet som uppstått när staten abdikerat, marknaden tagit över och arbetslösheten ökat, har främlingsfientliga organisationer vunnit poäng genom att tala om en gammal nationell trygghet.
Samma mönster ser vi över hela Europa, svagare stater, marknadskrafter som trycker upp arbetslösheten, ökad främlingsfientlighet.
Denna gamla trygghetskänsla har i Sverige säkert varit orsak till att monarkin trots allt kunnat ha så starkt stöd.
Med en beskuren makt har kungahuset mest fungerat som en hyvens familj, nästan som vi andra.
Det vi ser nu är att monarkin i något slags suicidal njutning alltmer fjärmar sig från denna folkliga framtoning, och naturligtvis är det då dags att inse att historien slutligen passerat även denna relik från Sveriges forna styre.
