Finansdepartementet har i dagarna publicerat den digra lunta beräkningar som ligger till grund för regeringens ståndpunkt att arbetslösheten kan sänkas till 5 procent.
Låg arbetslöshet är naturligtvis en fördel för alla. Men det ligger en ridå av något avhumaniserat över rapportens siffror.
Till exempel sägs att ”vissa typer av arbetskraft”, det vill säga lågutbildad arbetskraft och unga som inte gått vidare till universitet och högskolor, är för dyra att anställa.
Minimilönen är för hög, a-kassa och sjukpenning är för höga och det är för dyrt för företagen både att anställa och att avskeda dessa grupper.
Inom delar av hotell och restaurangbranschen är ingångslönen inte ens 14 000 kronor.
Hur mycket vill finansdepartementet sänka lönerna ytterligare för dessa lågavlönade?
Efter skatt närmar sig dessa personer redan i dag de sämst ställda pensionärerna, de som bara har garantipension.
För lågavlönade gäller då tydligen inte devisen ”det ska löna sig att arbeta”? För dem gäller bara piskor.
Det är heller inte så viktigt att denna ”typ av arbetskraft” får heltidsjobb som de kan leva på.
Snittanställningen inom den omhuldade Rut-sektorn omfattar till exempel endast fem timmars jobb om dagen, enligt departementets egen uppskattning.
Sammantaget är Finansdepartementets beräkningar intressanta men ger en beklämmande inblick i konsten att skapa ett ännu tydligare klassamhälle utan att ens beröra frågan.
Att skapa låg arbetslöshet måste kunna göras utan att de med redan lägst lön ska behöva godkänna en ännu mer självspäkande lönebildning och där dessa lågavlönade dessutom ska nöja sig med korta deltider.
