Thomas Bodström är en ny slags politiker som vi nog inte kommer att få se mer av eftersom partierna är så förfallna och inte längre drar till sig folk med lite lyskraft. De är mer intresserade av representationskompetens, alltså att de förtroendevalda ska vara som de själva, och inte den där okulära Bodströmtypen, som skryter med att han aldrig läst en hel propositionstext, även om han skrivit under den.

Fy så hemskt! Att han bara kan!

Jante slår Thomas Bodström i huvudet men han är tillräckligt tjockskallig av självförtroende för att inte reagera nämnvärt.

När riksdagsgruppen håller räfst och rättarting, ”döda timmen” som partiledningen kallar partigruppens veckomöte, med honom för att han varit frånvarande (Han har ett riktigt jobb den jäveln! Som han prioriterar före våra fiiiina lååååånga möten!) är det inte värre än någon av alla de otaliga gånger han blivit sparkad på smalbenet på fotbollsplanen.

I sin senaste bok, Inifrån. Makten, myglet, politiken, utgiven på Norstedts, har han en lång utläggning om Jante. Poängen är att socialdemokratin präglas av denna tankefigur, att vi inte ska uppträda som att vi tror att vi är något, och lugnt foga oss till helheten, och att det då blir svårt för den som hela tiden vill att det ska röra på sig.

Och Jante är verkligen ett ovanligt fult spöke i den publikdemokratiska eran där alla vill vara världsberömda i 15 minuter.

Thomas Bodström saknar det där självutplånande, egalitära draget som inte minst socialdemokratiska politiker förutsätts ha. Exempelvis väljer han själv att åka första klass på tåget eftersom han brukar sitta och arbeta, behöver trådlöst och den service som det ger. Men partivännerna väljer att åka andra klass, trots att det kostar lika mycket. Bara för att visa att de kan försvinna in i tapeten.

Att vi har så få politiker med lyskraft förklarar Thomas Bodström själv med urvalsmekanismen till riksdagen. När partiet väljer kandidater till riksdagen blir det ofta beige kompromisskandidater, hävdar han. Det är förklaringen till att det inte alltid är de mest kompetenta som kommer till riksdagen, menar Bodström.

Fast är det inte bra om riksdagens ledamöter är som folk mest?

Visst, det vardagliga är bra. Men inget tyder på att väljarna vill representeras av någon som är som dem själva. Snarare vill de han någon som är intressant och skapar vibrationer. Visst, vi vill gärna dricka kaffe med grannarna också, men får vi välja mellan å ena sidan kvartersfesten med lådvin och Spotifydisko och å andra sidan att ta en pilsner med Barack Obama så väljer vi det senare.

Bodström använder inte etiketten, men hans beskrivning av dagens arbetarrörelse diagnosticerar den som en konservativ organisation som sett sina bästa dagar. Han höjer inte LO till skyarna och påpekar att politik är som att cykla, det måste röra på sig hela tiden för att inte trilla omkull. Det duger inte längre att göra som man alltid gjort.

Kanske kan vi säga att Bodström är ett exempel på en ”postmodern” politiker. Det innebär att gamla normer och kategorier är på väg att upplösas. Det finns inte längre något som är ”normalt” och det oväntade är något vi förväntar oss.

En konsekvens är att människor blir mer mångdimensionella, med en multipersonlighet som inte låter sig kategoriseras så lätt. Politiker som Thomas Bodström kommer därför aldrig att få alla rätt enligt det gamla sättet att förstå världen.

Exempelvis är han inte helt och hållet advokat med egen byrå därför att han är socialdemokrat. Han är inte en riktig sosse eftersom han är advokat med egen byrå.

I den gamla världen ska karaktärer som dessa hänga samman. En riktig sosse går inte på universitet, utan börjar på en brädgård, jobbar sig fram i SSU, kokar kaffe på partiexpen och väntar tills partiet kallar. Och då accepteras det som erbjuds, vare sig det är suppleant i trafiknämnden eller partiledarskap.

Men hur tusan ska sådana som Bodström passa in i den bilden? Han är mer en slumpmässig sampling av olika melodislingor, och inte som en klassisk sosse, en traditionell The Best of Thor Leifs, eller om det är en förnyartyp, en sån där ”Ååååå vilken bra Bruce Springsteenkonsert!”-sosse.

I det bodströmska fallet är det alltså en politiker som spelat AIK-back, som dödat en ko genom att släppa en sten från en linbana, som varit justitieminister, skrivit deckare och lagt propositioner han inte läst, bloggat på hemsidan Bodströmsamhället, lekt vid Palmes fötter, beskrivits som en mjukispolitiker såväl som repressiva Batongbodström, som tjänar pengar och som sitter i Pysslingens styrelse men är kritisk till vinster i skolan.

Det är lätt att dra slutsatsen av detta att han har en bokstav. Men då ska vi samtidigt veta att i det postmoderna samhället har vi alla bokstäver, var och en på sitt sätt. Det är så här det ska vara framöver. Men att de politiska partierna inte klarar av att ge plats åt dessa postmoderna figurer är deras problem. De kommer att lösa det genom att ytterligare öka sina egna bidrag ur statskassan. Och hoppas att fler

Bodströmpolitiker dyker upp och fräschar upp vaxkabinettet med att även kunna dribbla av ett justitieutskott bollen.

Kanske får vi trots allt se mer av Thomas Bodström. Boken han skrivit är en påminnelse om att han finns, men på sina villkor.

Stig-Björn Ljunggren
Fil dr statsvetenskap
egen företagare i konsultbranschen
samt medlem i socialdemokratiska studentföreningen Laboremus