Jobbet slutade med döden

När familjen var i Thailand köpte Sebastian målningar av olika idoler. När hans mamma Helene ”försökte åka på semester” själv till Thailand efter olyckan beställde hon en ­målning av honom ”i bästa thaistil”. Den hänger på hedersplats i hemmet.

20-årige Sebastian Pålsson var på väg in i vuxenlivet. Han jobbade hårt som brandskyddsmontör för att få ihop pengar till drömresan. Det var hans första riktiga anställning. Den kom att visa sig bli den sista. Mamma Helene kämpar fortfarande varje timme för att själv inte fastna i gränslandet mellan liv och död.

Det är sista veckan i april 2010. Familjen Pålsson – mamma Helene, pappa Morgan, 22-åriga Jeanette och 20-årige Sebastian – äter middag hemma i Helenes tvåa. Hon är nyinflyttad. Hon och Morgan har just separerat efter 25 års äktenskap. Men de fyra är fortfarande en enhet. Över jul åkte de till Thailand tillsammans, trots den färska skilsmässan. Under resan bestämmer sig Sebastian för att nästa resa ska han göra själv – till Bali. Väl hemma bokar han biljetter. Den 6 juni ska den stora resan ske.

För Sebastian är familjemiddagen en blixtvisit hemma i Stockholm. Lagom till arbetsveckan börjar åker han ner till vad som ska bli Kristianstads nya jättearena. Arbetsplats sedan några veckor för Sebastian, kollegan och gamla hockeykompisen Oscar Danielsson och tre andra från

Brandskyddsmålarna. Runt lunch på tisdagen arbetar Sebastian och Oscar uppe på en av ställningarna. Det är lite stressigt, som vanligt. Småkyligt för att vara maj, men uppehåll.

Den allra sista takbalken Sebastian och Oscar ska isolera sitter illa till. Oscar vill strunta i den. Sebastian tror att de når. Han vill visa hur, ställer sig på fotlisten av ställningen och sträcker sig ut. Men listen viker och Sebastian faller nio meter ner mot marken. Oscar får tag i hans tröja, men har inte en chans.

– Jag minns allt från den dagen. Jag har sett folk falla förr. Men de brukar resa sig. Han gjorde inte det. Jag hann inte tänka, men på något sätt förstod kroppen att något var fel. Sebbe ville bara visa att vi skulle klara jobbet, säger Oscar i dag, nästan på dagen ett år sedan olyckan.

Det blir personalansvarige på Brandskyddsmålarna, Krister Jansson (”jag minns också allt, det är som när Palme sköts”) som får ringa Sebastians pappa.

– Ska man sammanfatta allt kort så vill jag aldrig någonsin ringa en anhörig igen.

Men då var han tvungen. Pappa Morgan är på jobbet, en elfirma i Solna. Han ringer Helene, som jobbar nästgårds, och de kastar sig in i bilen för att köra ner mot sjukhuset i Skåne. Krister Jansson gör likadant, fast styr mot bygget. Båda kör väldigt fort.

Trots att läkarna ringer flera gånger får inte Helene riktigt in hur allvarligt det är. När de kliver in på intensivvårdsavdelningen i Lund ligger Sebastian inbäddad i slangar. Han är inte vid medvetande, ena sidan av ansiktet är trasigt. Men i övrigt ser han hel ut.

Förstod du då?

– Nej. Man gör inte det, säger Helene och tårarna rinner när vi träffas i lägenheten där familjemiddagen ägde rum för cirka ett år sedan.

Under tre veckor är hon, Morgan och storasyster Jeanette på sjukhuset nästan hela tiden. Läkarna försöker väcka Sebastian vid ett tillfälle. Han svarar med ryckningar i axeln. Men det betyder ingenting får familjen veta. Skallskadorna orsakar flera hjärnblödningar. Det ena tunga beskedet efter det and­ra: ”Vaknar han blir han blind. Antagligen döv. Stora hjärnskador för resten av livet.”

– Vi började undra över vilket liv han skulle få om han skulle överleva.

En natt är alla tre hemma i Stockholm. Morgan skulle åka ner på morgonen. Då ringer läkaren och säger att Sebastian har nog lämnat oss nu. Familjen vill inte att respiratorn kopplas ur förrän de själva är på plats. Väl där fattar de det beslut ingen förälder kan föreställa sig. Och när de kopplat ur respiratorn fortsätter Sebastians hjärta att slå.

– Han var ju en så stark idrotts­kille, säger Helene.

Familjen bestämmer sig för att han ska transporteras hem till Stockholm, för att få somna in där. Då börjar vad Helene beskriver som ”helvetet”. På Karolinska sjukhuset har läkarna gammal information. Dessutom verkar de livrädda efter det åtal om dråp som väntar en barnläkare på sjukhuset som bidragit till ett spädbarns död. ­Läkarna sätter in syrgas och vill koppla in respirator igen. De säger att det kan pågå i år.

– Jag fick bromsa dem. Vi hade ju avslutat, och var överens om att det här skulle bli hans sista tid. Två neurokirurger från Lund hade konstaterat att han aldrig mer vaknar. Sista veckan vakade vi över honom dag och natt för att de inte skulle röra honom.

Dagen före den inbokade drömresan till Bali somnar Sebastian in. Helene, Morgan och Jeanette åker ut till familjens häst Ibn och tar en promenad. Ibn är en av få saker som får Helene att lysa lite.

– Han har varit fantastisk under den här tiden. Hur tungt det än är behöver han vård och omsorg varje dag. Ibn betyder allt för mig och min dotter.

På Brandskyddsmålarna har året varit tungt. När olyckan skedde var man ett litet företag med cirka 30 anställda. Många var kompisar från förr, från hockeyn eller rugbyn, och umgicks på fritiden.

– Arbetsförmågan sjönk hos oss alla. Så blir man påmind, när du ringde första gången nu välte jag glaset på bordet och kunde inte jobba mer. Jag känner stor skuld, än i dag. Det är ju ändå vi som skickar ut killarna på jobb, säger personalansvarige Krister Jansson.

Vännen och kollegan Oscar Danielsson gick det inte alls för i början. Han hade precis skaffat sin första egna lägenhet. Han kunde inte sova, men tänkte att det inte var han som behövde hjälp. Men när panikångesten gjorde att han en natt svimmade vände han sig till slut till en terapeut.

– Hon hjälpte mig hitta lugnet, så att inte samma film spelades upp varje gång jag försökte somna. Det är bättre nu. Men det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på olyckan.

Familjemiddagen hemma i Helenes våning i slutet av april 2010 blev sista gången hon träffade sin son.

– Jag hade precis flyttat ur huset. Och som nyseparerad tänkte jag ”jag har i alla fall barnen”. Men jag fick bara tio dagar.

Nästan varje dag är hon och Morgan vid Sebastians grav. En plats att gå till är skönt i eländet, säger hon. Det kan numera gå någon timme då hon inte tänker på honom. Men även försöken att göra ”något trevligt” växlar lätt till förtvivlan.

– Det är väldigt onaturligt att överleva ett barn. Man dras med skuld och blir påmind hela tiden. Det kan vara när jag ser unga killar på stan. Eller gör något trevligt. Det är ju inte jag som ska göra sådant. Det är han. Han älskade att leva. Det säger jag inte bara för att han var min. Han gjorde verkligen det. Han brukade säga att han skulle bli världens bästa pappa.

Närmare 800 personer var med på Sebastian Pålssons begravning. De flesta unga killar.