I sin uppmärksammade granskning av regeringens ekonomiska politik säger Finanspolitiska rådet en sanning som regeringen inte vill höra:
Man kan inte sänka skatterna och samtidigt satsa på välfärd.
Trots det har finansminister Anders Borg sin egen tolkning klar.
”Huvudinriktningen i den ekonomiska politiken får stöd”, var hans första ganska förutsägbara kommentar när rapporten presenterades.
Nu är det dock inte Finanspolitiska rådet som lägger upp politikens innehåll. Det gör politikerna själva. Finanspolitiska rådets uppgift är i stället att bedöma om politiken är ekonomiskt hållbar.
Och där finns denna så självklara men hos regeringen ack så sällan yppade slutsats: Det går inte att sänka skatterna och samtidigt satsa på offentlig välfärd.
Finanspolitiska rådet uppmanar därför regeringen att välja.
Om skatterna sänks som nu aviserats måste regeringen också sänka utgiftstaket, alltså gränsen för hur mycket satsningarna får dra i väg.
Om taket inte justeras ned bör i stället de stora skattesänkningarna undvikas.
Antingen — Eller, inte ett ansvarslöst Både — Och.
Tillsammans med annan kritik beskriver rapporten ett tillstånd som borde få Borg ta sig en ordentlig funderare:
• Olika nivåer för a-kasseavgifterna i olika yrken fungerar dåligt och bör avskaffas.
• Sänkt restaurangmoms ger ingen uthållig ekonomi. Momsen bör i stället bli enhetlig.
• En total översyn behövs av hela skattesystemet.
• Satsningar på utbildning är otillräckliga för att klara såväl framtidens tillväxt som arbetsmarknad.
Men en finansminister som glatt svarar att huvudinriktningen i den ekonomiska politiken får stöd låter sig inte påverkas.
Möjligtvis kan denna trosvissa tolkning av rapportens innehåll förklaras av att skriften ägnar sig åt ekonomisk teori och inte gör några ytterligare djupdykningar i hur enskilda ekonomiska beslut kan slå mot enskilda individer.
Rapporten konstaterar till exempel att nivåsänkningarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringen har hållit nere statens utgifter.
Och om stöden till sjuka och arbetslösa försvinner så blir det naturligtvis lättare att få ihop plus och minus i statens budget.
Men det är inte detsamma som att säga att det är en bra politik för att värna dessa människors möjligheter.
Några av oss kan till exempel alltid spara in på livsmedel genom att sluta köpa mat.
Och behöver vi inga pengar till mat så kan vi samtidigt sluta jobba. I det personliga budgetarbetet är det inga problem. Vi får ihop plus och minus ändå. Inga inkomster — inga utgifter.
Till den dagen vi svälter ihjäl, vill säga.
Det kan tyckas vara en ganska självklart destruktiv strategi, vare sig det handlar om ett enskilt hushåll eller den svenska staten, men som sagt, Finanspolitiska rådet gör inga sådana värderingar, de ser bara till ekonomiska fundamenta.
Uppmaningen att antingen sänka utgiftstaket eller skippa fler skattesänkningar speglar därmed med iskall kyla den verklighet som Sverige i dag står inför: antingen ännu fler moderatstyrda skattesänkningar (övriga småpartier inom alliansen verkar ju helt ha abdikerat) eller modet att värna de delar av den beskurna välfärd som ännu finns kvar.
För, som Finanspolitiska rådet säger, vi kan antingen välja det ena eller det andra, inte båda.
