Vi kan kalla honom Miguel. Han dök upp vid mottagningen för odokumenterat arbete i Verdis lokaler i centrala Berlin för några månader sedan. Han hade jobbat på ett kafé och chefen visste såklart att han saknade uppe­hållstillstånd.

Först vägrade chefen att betala ut lönen. Sedan sparkade han utan förvarning Miguel helt och hållet.

Miguel är man, och han jobbade inte med städning, barnpassning eller äldrevård i en tysk familj – det skiljer honom från majoriteten av de papperslösa som tjänstefacket har att göra med. Men på en avgörande punkt flyter deras historier samman: i det ensidiga beroendet av arbetsgivaren, som utnytt­jar deras osäkra uppehållsstatus.

– Det handlar nästan alltid om lön som inte blivit utbetald, förklarar Petra Rostock när jag undrar vilka problem som människor söker hjälp för.

Bredvid henne sitter Conny Roth, som har varit med från början i arbetsgruppen som startade och driver mottagningen – det vill säga innan Verdi hade öppnat sig för papperslösa.

Mottagningen i Berlin existerar sedan 2009 och hålls öppen två kvällar i månaden. Själva rådgivningen är gratis, men för att få konkret hjälp i arbetsrättsliga konflikter krävs det att man blir fackmedlem.

Under de senaste åren har närmare 50 personer gått med i Verdi den vägen, Miguel är en av dem. Arbetsgruppen kämpar med att göra en skygg målgrupp medveten om att mottagningen existerar – och att arbetsrätten gäller för alla som arbetar här, inte bara för dem som har tyskt pass.

– Papperslösa anar oftast inte ens att facket skulle kunna göra något för dem. Därför försöker vi skapa mer offentlighet och nätverka med andra organisationer som arbetar med migranter och flyktingar, berättar Conny.

När någon som Miguel inte får ut sin lön, eller när de sparkas utan varsel – vad kan ni göra för dem?

PR: I regel skickar Verdi först ett formellt brev. Då går det upp för arbetsgivaren att okej, den här personen som jag just avskedade eller vars lön jag håller inne, hon vet att hon har vissa rättigheter och kräver dessutom att de efterlevs. En löne­fordran är ett påtryckningsmedel i sig, eftersom det framgår att facket står bakom. Ibland räcker det.

CR: Miguels arbetsgivare reagerade först inte alls. Alltså beslutade sig några personer ur arbetsgruppen för att besöka kaféet och prata med honom. Men väl där så hette det att chefen inte var inne just i dag. Det var uppenbart att Miguel måste gå till en jurist. Det är nästa steg: Om arbetsgivaren inte reagerar på en lönefordran kan man väcka ärendet hos en arbetsdomstol. Arbetstagaren måste inte heller närvara personligen.

PR: Det är en viktig poäng. Många är rädda för att det ska uppdagas att man saknar uppehållstillstånd. Även om arbetsdomstolarna inte är skyldiga att göra det så finns det en risk att domaren anmäler en till utlänningsmyndigheterna. Då lyckas man i bästa fall få ut sin lön, men blir utvisad.

Den här verksamheten baseras på samarbetet mellan enskilda aktivister, som Conny Roth och Petra Ro­stock, icke-statliga organisationer och facket.

Det är inte alltid friktionsfritt. Conny anar exempelvis att pappers­lösa fortfarande betraktas som ­svartjobbare i de breda lagren av Verdi.

Hon har inte heller glömt hur länge den ursprungliga arbetsgruppen fick lobba innan förbundet äntligen vågade ta tag i frågan. Egentligen skulle det behövas intern vidareutbildning, men till det saknar arbetsgruppen kapacitet, anser både hon och Petra.

Men trots ömma snittytor växer samarbetet. Liknande arbetsgrupper har bildats i flera tyska storstäder. I Hamburg har Verdi numera anställda på mottagningen för odokumenterat arbete. Och i München och Köln var det Verdifolk som tog initiativet. Även i Frankfurt och Bremen gick det lätt och snabbt att få i gång verksamheten, berättar Petra Rostock.

– Det är ändå progressivt av Verdi att ha inlemmat en sådan här arbetsgrupp i sin egen organisation. Att förbundet står bakom krav på arbetsrätt och legalisering, konstaterar Conny Roth.

Och Miguel – han hamnade, som den första papperslösa arbetstagaren någonsin i Berlin, hos Verdis egen jurist. Förhandlingsvägen har facket lyckats få ungefär en tredjedel av hans lön utbetald, cirka 10 000 svenska kronor.

Men Miguel själv är inte kvar i Tyskland. Utan jobb och därmed möjlighet att betala sitt uppehälle såg han sig tvungen att återvända till Mexiko.

Det är sällan fråga om happy en­dings, och de flesta pappers­lö­sa vågar inte gå längre än att informera sig om vilka rättigheter de har.

Unn Gustafsson