Frågan är enkel och svår, så svår. Enkel för att det finns ett traditionellt svar, svårt för att samhället förändras och för att den är både politiskt och personligt känslig.

När vi planerade vårens Inblicksserier i slutet av förra året funderade vi på att ha samhällsklasser som tema, men landade i diskussioner om arbetaren.

Där fanns inte samma givna ramar att utgå ifrån, inga självklara svar.

Varför var det inte helt naturligt för oss journalister på LO-Tidningen att prata om arbetare, att ställa frågor om arbetare, att söka efter en arbetare som vill ställa upp på intervjuer? Fick man inte prata om arbetare?

Efter sex veckor har vi fått många svar: begreppet kan uppfattas nedsättande, för i bakgrunden ligger ett ”bara”, som författaren Elsie Johansson säger.

Inte heller avtalsansvariga inom fack- och arbetsgivarorganisationer frågar gärna: Är du arbetare? Begreppet är formellt och har mer med organisation och avtal att göra än om enskilda individers liv, anser de.

Moderaten Jenny Petersson tycker att arbetare är användbart ord som funkar på alla. Men frågar om någon är arbetare, det gör inte hon heller.

Begreppet kan uppfattas som nedvärderande; men det kan också uppfattas som nedvärderande att inte använda det:

”Cheferna har ju sina titlar, de lyfts fram, då är det viktigt att också arbetarna har ett begrepp”, säger en kvinna i artikeln här intill.

Vem är arbetare? Vi har inte svaret. Hade vi det skulle vi kunna säga mycket om framtiden. För en sak är säker; frågan om vem som är arbetare visar sig ha betydelse för många av arbetsmarknadens kärnfrågor.

Vart är utvecklingen på väg? Kanske till ett arbetsliv där alla får större frihet på jobbet, där alla som jobbar har liten skaderisk och mår bra.

Där en arbetare är en arbetare är en arbetare.

Eller också blir det som Christian Sundin säger: ett nytt Ådalen, fast ”på ett annat sätt”. Att arbetarna åter kommer till en punkt där villkoren blivit för dåliga, där var och en hotas av utbytbarheten, men där gruppen inser behovet av att gå samman och ställer krav.

Inte krav på andras förbättrade villkor, inte solidaritet som välgörenhet, som i att hjälpa andra, som Daniel Suhonen säger, utan på sina egna, arbetarnas.

Vi trevade oss fram i arbetet med artiklarna men fick stark respons: ”Hoppas att serien kommer att fortsätta åtminstone några år till”, skrev en läsare.

Det gör den inte. Vi avslutar här.

Men fortsätt gärna diskussionen: Vem är arbetare?

Charlotta Kåks Röshammar