Christian Sundin

Foto: Bertil Ericson

De gapskrattar när jag kommer in på H&M:s fackklubbskontor. Tittar på ett kort från förstamajtåget för tre år sedan: ”Regeringen hatar folket”, står det på plakatet.

– Vi var lite arga då, säger klubbordföranden Deka Jama.

Christian Sundin, butikssäljare och sedan ett år vice ordförande för Handels klubb 837, går i tåget, ”ja!”. I år tänker han sig: ”Bort med bemanningsföretagen”. Eller något mer nyanserad, som att max tio procent av de anställda på en arbetsplats får vara inhyrda.

Formuleringen har han några veckor på sig att slipa på.

Är han arbetare? Ja.

Fast hans definition är kanske annorlunda än den gängse. Och själva begreppet är egentligen inte användbart längre. H&M-anställda definierar sig generellt sett inte som arbetare. Ordet är inget som facket bör pådyvla dem, säger han.

I bagaget har Christian Sundin en tvåårig högskoleutbildning i marknadsföring med inriktning hotell och turism.

– Jag är lite go-with-the-flow, jag ser inte livet som statiskt, säger han.

Längst arbetslivserfarenhet har han under 14 år som sminkör. Som egenföretagare gjorde han redaktionella jobb för tidningar som Vecko-Revyn, Elle, Svensk Dam.

Absolut såg han sig som arbetare också då. Han tjänade inte speciellt bra, fick ut ungefär som nu på H&M, 19 000 kronor efter skatt. Men var det då inte skillnad att vara sin egen?

– Jo, man kunde ta ut en veckas semester, säger han och skrattar högt.

– De första sex sju åren jobbade jag hur mycket som helst.

Plus en ständig oro för ekonomin, 30 dagars sjukkarens, 60 procents skatt. Släpandet på tunga väskor till och från bussar – taxi var ofta för dyrt – gör att han fortfarande har ryggproblem.

Det sista jobbet som sminkör utförde han på Pernodfamiljens privata ö i Frankrike. Där skulle han sminka hela svenska delegationen från Absolut Vodka (svenska staten sålde märket till Pernod Ricard för 55 miljarder kronor 2008) för att matcha flaskan som den såg ut då: svart läder och nitar. Under pausen i middagen som han deltog i sminkade han gäster från andra länder.

– En helt annan värld, men kul att ha sett, säger han nu.

De första åren som egen jobbade han extra i krogbranschen, ”Stureplan och allt det där”. Vansinnigt roligt men fruktansvärt slitigt, hårt och osäkert. Mycket glamour i branschen– och droger, alkoholism, trasighet.

På Lydmar Hotel gjorde ägaren stor sak av att inte döma folk efter hur de såg ut, bara de anställda var hela och rena fick de se ut som de ville.

– På den tiden var jag rätt extrem och så satt sex italienska affärsmän där vid vita dukar och tittade på mig som något katten släpat in, men sedan vann man dem för man visade att man kunde sin sak.

Ägarens tanke var fin, tycker han.

– Inom arbetarrörelsen säger vi att vi är så storsinta och toleranta, men vi dömer hela tiden. På Handelsanställdas förbund kan jag komma in med kavaj och slips, och så sitter det olika personer från olika falanger inom arbetarvärlden och säger: jag trodde du var någon som kom från moderaterna och skulle prata”.

Som på alla krogar var Lydmar bullrigt. Tallrikarna hämtade servitörerna vid högtalarna. En kväll kände sig Christian Sundin förlamad runt högra örat och i flera dagar efteråt tjöt det. I dag är han glad att han inte har tinnitus, men har alltid en propp i beredskap åtminstone för högerörat.

Kroglivet och sminkörlivet var i mångt och mycket lika, det pågick dygnet runt, det förväntades att man skulle hänga på rätt ställen, med rätt folk.

Det blev för ytligt. För fem år sedan började Christian som butikssäljare på H&M. Top-of-the-line var arbetet på modeprofilerade Hamngatans herravdelning.

– Det var jättejättekul. Att få jobba med mäns kläder. Hitta snygga kläder, matcha, och möta kunder som verkligen ville ha hjälp.

Men också där: stress och slit, allt längre öppettider.

Intensivt och öppet berättar han, tillbakalutad i fackklubbens lilla ”rehabrum”. Resonemanget kring begreppet arbetare åker fram och tillbaka, från honom själv, via arbetsplatsen till samhällsfrågor; att dagens arbetare ofta hinner bli stressjuka innan de får fysiska arbetsskador, vikten av att ha bra diskussioner och vara vän med dem som bekänner annan politisk färg, att samhället är individcentrerat men att alla har en moster, farbror, eller ”arbetare” som drabbas av att inte få adekvat sjukvård, att butiksanställda ser resultaten av vunna fackliga strider som rättigheter skrivna i sten, att folk säljer sin arbetskraft och får man för lite betalt känner man sig mindre värd, att marknaden är arbetsgivarens.

Om att LO och Socialdemokraterna (som han själv tillhör) skulle kunna göra en väldigt bra sak genom att prata mer om: Hur definierar vi begreppet arbetare?

Sedan ett år är han heltidare som facklig, i teorin tjänsteman. Men ändå: arbetare. Den känslan sitter i. Känner han sig också som arbetarklass?

– Ja, det gör jag väl. Pappa var egen företagare, företaget som tillverkade plexiglasprodukter hade som mest 15 anställda, och där sommarjobbade jag.

Men var din pappa arbetare?

– Han var i fabriken mer än andra, kom hem sist, jobbade lördagar, var mycket i produktionen men var också duktig på ingenjörsbiten. Så han var väl arbetare om någon.

Alla som arbetar är arbetare, så tänker han.

– Jag tror också att det handlar om att ha en lön som knappt får det att gå runt. Begreppet inkluderar i alla fall inga höginkomsttagare. Men det handlar också om påverkan, att en arbetare inte har så stor möjlighet att påverka.

Själv tycker han att klassamhället är värre än sedan 1950-talet, med utanförskap och jobbrist, upplevd maktlöshet och otrygga städer.

Men varför funkar inte begreppet arbetare på H&M?

– Det låter som en gammal pilsnerfilm från 1941, säger han och skrattar.

Skulle han sätta sig och resonera kanske en del håller med om att de har mycket gemensamt med begreppet. Men att bara slänga ur sig det så där: nej då är nog de flesta av butikssäljarna inte arbetare.

– En ung tjej, 19 år, är sugen på mode och på väg någonstans.

Begreppet arbetare passar inte in där alla ska lyckas och vara glamourösa, i jaget och identiteten. Han tänker på en tjej han träffat som sa att hon var fotomodell. Fast 90 procent av tiden jobbade hon på Pressbyrån.

– Det är där jag tror vi har svårt att få in arbetaren.

– Det krävs så mycket i dag, du ska nästan ha en akademikerutbildning för att jobba i butik. Att man då inte kan söka till högskolan från nya yrkesgymnasiet, det säger mycket om hur man värderar en ”arbetare”. Det är klart att unga inte vill söka till yrkeslinjer då, säger han.

Massmedier, liksom arbetarrörelsen, har del i att bilden av arbetaren har en machokultur kring sig. En fabriksarbetare med oljiga händer.

– Mina tjejkompisar brukar skoja om att de tycker att det är så sexigt med en riktig arbetarkarl.

Var du en riktig arbetarkarl som sminkör?

– Jag hade sagt att jag var arbetare. Men arbetarkarl … Ha ha. Det är jag nog på landet när jag hugger ved och är lite skitig.

I skolan fick man på sin höjd höra om Ådalen 1931 och alla monument visar Hjalmar Branting eller andra traditionella förebilder.

– Vi behöver verkligen lyfta frågan igen, säger Christian Sundin.

Göra statyer med kvinnor bakom disken?

– Ja, eller män, det finns ju en del män i butikerna.

En sminkör kanske?
– Ja, varför inte. Med lilla penseln. Som doppar en pensel, drar ett litet streck. Då skulle man verkligen utmana. Är det en arbetare?

Så blir det tyst en liten stund, första gången på två timmar.

– Det är rent fantastiskt, säger han.

– Det finns de som jobbar till 65 på H&M, som har lagt ner hela sin själ.

– Vi har haft det så bra. Men nu plockar man bort bit för bit. Om 20-30 år kanske folk märker helheten och ruttnar.

Det blir nog ett Ådalen igen, tror han. Men på ett annat sätt, säger han och visar ut genom fönstret mot Stockholms citys grå kontors- och butiksfasader.