I en mycket läsvärd artikel i Dagens Nyheter (2 maj) bemöter Bengt Göransson Maciej Zarembas skolartiklar genom att efterlysa en genomtänkt skolsyn.

Jag fastnar särskilt för följande passage:

”Många gånger när jag framfört synpunkter på en bredare och djupare syn på skolan och dess uppgift har jag mötts av invändningen att det inte är realistiskt. Jag har kritiserats med samma ord med vilka läroplanen brukar beskrivas – det där är bara poesi, håll dig till realiteter. Min replik har alltid varit en fråga till mina kritiker: Vad är det för fel på poesi? Poesin, när den är som bäst, är koncentrerad och strukturerad, rensad från ovidkommande tankegods, och den öppnar för sökande längs nya stigar. Den prosa som gärna odlas i inte minst politiska dokument är ofta snabbt nedskriven, ibland slarvigt uppbyggd och språkligt oklar och, vilket är allvarligast, syftande till övertalning och för den skull utformad med ord som mera kamouflerar än blottlägger. Var inte rädd för poesi i politiska texter!”

Jag uppskattar förstås turneringen, och i synnerhet ordet ”blottlägger”. Det rymmer en tanke om att språkligt arbete får syn på fördolda sammanhang.

Och min tanke är ju även att det koncentrerade lyssnade som poesin fordrar av en skärper uppmärksamheten inför andra former av språk. Så att man bättre kan urskilja vad kamouflagespråket egentligen säger – och omvänt lär en att uppskatta de paroller och begrepp som verkligen gör nytta i förståelsen och förändrandet av världen.

Som det heter i ett av mina favoritcitat, hos Karin Boye:

”Ty rytmer och annan ljudglädje har en mycket djupare och vidsträcktare funktion i dikten än att underlätta inlärandet (och hade de inte det skulle de inte underlätta inlärandet heller). – Och en gång läste jag en roman, vars moral var: Vi måste älska varandra! – Men hela boken utandades en sådan hatfull bitterhet, en så intensiv kärlekslöshet, att man frös. Ty under det yttersta lagret av medvetna och avsiktliga tankar slog en annan fläkt emot en: det var författarens känslomässiga uppfattning av omvärlden, avspeglad i hans symbolvärld, i hans omedelbara val av uttryck och liknelser, kompositioner, situationer och figurer. En ström som gick stick i stäv mot den avsedda tendensen och gjorde starkare intryck än den.”

Det är också applicerbart på dålig politik och dålig polemik. Poesi lär en att läsa innantill: både världen och påståendena om världen.