I mars kan Riksdagen ta ett mycket välkommet beslut om statliga bolag.

Försäljningen av flera bolag kan nämligen komma att hejdas, en stor motgång för regeringen men en stor ekonomisk vinst för svenska folket.

Regeringen har deklarerat att den vill fortsätta sälja statliga bolag för att få in totalt 100 miljarder kronor under mandatperioden.

De rödgröna partierna har sedan länge deklarerat att de är emot utförsäljningen av Posten Norden, Telia Sonera, SBAB och Vattenfall, och socialdemokrater och miljöpartister lämnade i höstas in en gemensam motion mot försäljningen.

Eftersom Vänsterpartiet knappast har någon avvikande åsikt har därmed Sverigedemokraterna avgörandet i sin hand och ser i dagsläget ut att rösta med oppositionen.

Att SD nu för en gångs skull verkar ta ställning mot regeringen innebär naturligtvis inte att de övriga oppositionspartierna ska byta åsikt utan fortsätta driva den linje de alltid har gjort.

I bästa fall kan alltså regeringens utförsäljning av dessa bolag falla.

Det är bra av många skäl.

Ett skäl är de skräckinjagande följder som tidigare utförsäljningar har fått, som de förlorade samordningsvinsterna för Apoteken där många nu måste springa mellan apotek för att få ihop sina mediciner och inte längre kan beställa dem via nätet, en historisk tillbakagång.

Men den allra största vinsten med att behålla bolagen i statlig ägo är rent ekonomisk.

Regeringen vill att de pengar som försäljningen ger ska gå till att betala av på statsskulden. Detta trots att vi redan har en mycket låg statsskuld.

Det är samma strategi som att ett hushåll skulle betala extra amorteringar på sitt fastighetslån genom att sälja bil, tv, cykel, månadskort, böcker, möbler och hushållsporslin.

Försäljningen gör att det blir svårare för hushållet att skaffa sig inkomster, till exempel utan bil. Precis på samma sätt är det vid en statlig utförsäljning.

Förutom ett konstant värde för medborgarna innebär de statligt ägda bolagen nämligen också ett stort penningflöde in till staten.

För 2010 beräknas de fyra statliga bolag som debatten gäller inbringa omkring 24 miljarder kronor till statskassan, pengar som kan användas till sjukvård och skolor, eller varför inte till att förbättra SJ:s och järnvägarnas underhåll så att svensk järnväg kan fungera också på vintern.

Telia äger till stora delar de kopparledningar som samhället plöjt ned i svensk jord. Kontrollen av förmedlingskanalerna har visat sig bli allt viktigare, både som en garanti mot överpriser och som en garanti för demokratin.

Liberala Dagens Nyheters ekonomisidor anser att Telias ägare bakbinds och inte kan sälja till utländska företag om försäljningen av Telia stoppas, och det är just det som är meningen. Svenska folket ska fortsatt ha kontroll över de fysiska ledningarna.

På samma sätt är det av stor vikt att den livsviktiga energiförsörjningen som Vattenfall förfogar över förblir i statlig ägo. Skräckexempel från USA med långa återkommande elavbrott efter privatiseringar borde vara tillräckligt avskräckande.

Dessutom är Vattenfall en av de större inkomstkällorna för staten.

Det statliga bolåneinstitutet SBAB har i många år fungerat som en prispress mot bankers och boinstituts övervinster.

Peter Nilsson hos den borgerliga tankesmedjan Timbro analyserade för ett par år sedan SBAB och kom fram till att SBAB:s låga priser gör att övriga boinstitut inte kan ta ut de vinster de vill.

Utmärkt. Det låter som hämtat från ett reklaminslag på TV och borde inför kunderna, det vill säga svenska folket, fungera som bra marknadsföring.

I stället för att tysta SBAB bör företaget alltså användas för att göra marknaden sund utan de övervinster som i många fall omvandlas till feta bonusar.

Timbros slutsats var föga överraskande att SBAB tvärtom borde privatiseras så att vinsterna kan öka.

Finns det då inga skäl alls till att sälja av statliga bolag, förutom att inkomsten från försäljningen kan minska vår redan låga statsskuld?

Nej, praktiskt taget inga skäl alls. Att ha en låg statsskuld är inget självändamål. Varje gång det sker en avbetalning på statsskulden måste man se till alternativanvändningen av de pengar som betalas, som för det hushåll som säljer allt.

Och det enda skäl för försäljning finansmarknadsminister Peter Norman anger är att det kan vara farligt för aktieägarna om staten har ett för stort ägande, om det blir en ny finanskris, och om landet samtidigt har en stor statsskuld.

Men Sveriges statsskuld är som sagt mycket låg.

En ny finanskris är inte i antågande – åtminstone inte än på ett tag – och när den väl kommer finns det fler aktieägare än de som äger statliga aktier som har skäl till oro.

Naturligtvis bör det vid nästa finanskris också vara läge att värna om andra än aktieägarna, till exempel om dem som blir av med sina jobb.