”Ingen väljer det här livet”

Det här är hans hem. Kazimierz Subocz sitter i sängen i sin hytt. Köksutrustningen står i fönstret. De polska chaufförerna har med sig gasolkök i förarhytten. Det mesta av maten köper de i Polen. Det blir mest soppa.

På en undanskymd parkeringsplats i Göteborgs hamn står fem polskreg­istrerade dragbilar med motorn på tomgång. Ute är det fem minusgrader. Det blåser en isande vind. Chaufförerna håller värmen i sina hytter.

– Vi lever nästan som hundar. Vi är dagens zigenare, säger de.

De kör långtradare i svensk inrikestrafik åt det polska åkeriföretaget Vos. Kunderna är Scania, Saab, Volvo och Michelin. Ibland blir det någon avstickare till Norge.

De arbetar 45 timmar i veckan. Lönen är 1 000 zloty, omkring 2 400 kronor, i månaden. Traktamentet på 351 kronor är viktigare än lönen. Det ger knappt 7 500 kronor i månaden.

Många av deras landsmän kör åt svenska åkerier, men inte som anställda. De är egna företagare med polsk F-skattsedel eller anställda av polska, och ibland svenska, bemanningsföretag.

Leszek Kopinski är egenföretagare. Han har kört åt ett svenskt åkeri i fyra år – med polsk lön.

– Jag börjar tröttna. Ingen vill jobba på det här viset, men vi tjänar mer än dubbelt så mycket i Sverige. Mitt mål är flytta tillbaka till Polen och köpa en egen bil, berättar han.

Han jobbar fyra veckor i Sverige som följs av två veckors ledigt hos familjen i Polen, fru och en treårig son. Lönen varierar. Han säger att han komma upp i mellan 30 000 och 35 000 kronor på fyra veckors arbete – men då ska han betala skatt och sociala avgifter på det. Under ledigheten får han enbart grundlön.

Andra polska chaufförer som kör åt svenska åkerier talar om inkomster på mellan 20 000 och 25 000 kronor i månaden.

De tjänar mer än kollegorna på polska Vos, som ändå inte är frestade att byta. De som kör i Sverige har ingen drömtillvaro.

– De har kvar 10 000 kronor netto i månaden när allt är betalt, men då jobbar de mycket mer. De har betalt per kilometer, säger Andrej Wisnievskij, chaufför på polska Vos.
Hans och hans kollegor jobbar 45 timmar i veckan. Det är vad lagen tillåter. De som kör åt svenska åkerier ger samma svar. ”Vi jobbar 45 timmar, det som lagen tillåter”. Det kan vara fel, men ibland verkar det som om svaret är inövat.

Det polska åkeriets förare jobbar tre veckor i Sverige, följt av en ledig vecka i Polen. Lastbilshytten är deras hem tre veckor av fyra. De lagar mat på gasolkök, äter och sover i hytten. Sina behov får de uträtta i en buske eller en snödriva.

– Toaletterna är det största problemet, säger de.

Det är söndag. De är lediga över helgen. De sitter i lastbilshytterna på en vindpinad parkeringsplats, lagar mat på gasolköket, lyssnar på radio och umgås med varandra. De har inte mycket att välja på. De är nära Göteborg, men långt från bussar och spårvagnar. De har ingen tv. Bara en har dator.

Maten tar de med sig från Polen. I Sverige handlar de bara för att komplettera.

– Brödet kostar 20 kronor här, mot fem i Polen, konstaterar Janusz Celebucki.

Det blir mest soppa under treveckorspassen i Sverige. Det är lättlagat på gasol- eller spritkök. Ibland kan de steka ägg och ett par korvar.

Lördagen var bättre än söndagen. Då hade en firma i grannskapet öppet. De fick komma in och låna toaletterna. I dag är det stängt. Bara snödrivan återstår.

Chaufförerna har koll på var i hamnen det finns toaletter där de kan komma in. Men där blir de antingen bortkörda eller också får de p-böter.

De är inget glamoröst liv, men själva tar de tillvaron med en stor portion galghumor. De kan skratta åt eländet. Det blir muntert när sommardäcken kommer på tal. ”Chefen har inte hunnit. Han blev så överraskad vintern kom.”

Alla har familj i Polen, eller snarare alla utom en. Hans äktenskap har just spruckit, snarast en yrkesrisk för den som ständigt är på väg. Det leder till nya skämt, men med medkänsla. De andra vet att det kan gälla dem själva nästa gång:

– Det är inget ovanligt i vårt yrke.

LO-Tidningen träffar ett tiotal polska chaufförer i Göteborgs hamn. Alla säger att de vill jobba på svenska villkor. Och alla vet att de får sparken om de kräver det.

– Ingen väljer det här livet. Det är omständigheterna som tvingar oss.