Någon som minns Attac? När den svenska grenen föddes för exakt tio år sedan sågs den som gräsrötternas revansch mot marknaden, och mediehypen var total. I dag har Attac fallit i glömska. Paradoxalt nog har dess viktigaste fråga, Tobinskatten, aldrig varit hetare. Och i det fördolda smider nu rörelsen nya planer – till motattack mot marknaden.

– Finanssektorn måste krympas, utbrister Johan Rönnblom, aktiv i Attacs ledning och medgrundare av Attac för tio år sedan.

Jag träffar honom på ett fik i närheten av hans arbetsplats i Liljeholmen i södra Stockholm. I dag, i efterdyningarna av finanskrisen i USA, Europa och övriga världen, känns hans budskap ännu mer aktuellt än då Attac bildades för tio år sedan.

Det skedde under några intensiva seminariedagar i januari 2001 på ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Över tusen personer var där. Folk köade för att få komma in, och en del höll upp skyltar med texten ”betalar för biljett”.

Under åratal med krympande politiskt engagemang bland svenskarna tycktes gräsrötterna plötsligt ha vaknat. Pensionärer, punkare, arbetare och akademiker – alla hade fått nog av marknadens diktatur.

Dessutom presenterade de en konkret åtgärd mot den: Tobinskatten (uppnämnd efter sin uppfinnare James Tobin), en skatt på valutatransaktioner. Den avfärdades visserligen av ekonomer som vänsterflum, men det hindrade inte politiker och journalister från att bjuda in Attac i finrummen.

Organisationen fick ett enormt medieutrymme.

– Plötsligt skulle vi vara tv-soffornas expertkommentatorer i alla möjliga frågor, säger Johan Rönnblom.

Foto: Janerik Henriksson / Scanpix

I dag är situationen den omvända. Attac för en undanskymd tillvaro, medan Tobinskatten diskuteras av världens mäktigaste personer. Startskottet för förnyad debatt kom efter att Lord Adair Turner, chefen för den brittiska finansinspektionen, i augusti 2009 vågade säga det som många tänkte – att finansbranschen vuxit fram som ett hot mot samhällsekonomin. Han lyfte fram en modern variant av Tobinskatten som en möjlig lösning på problemet.

Skattens politiska sprängkraft är svår att underskatta, eftersom den ifrågasätter den liberala underbyggnad som finanssektorns existensberättigande vilar på: Hypotesen om den effektiva marknaden.

Finanskrisen tycktes bekräfta att marknaden inte strävar mot jämvikt, så som dess teori förutsätter. För att minska kortsiktigheten krävs mer av statlig styrning, och det skulle kunna ske genom att beskatta varje transaktion: Det skulle tvinga placerarna att noga överväga varje affär och samtidigt belöna långsiktigt ägande.

I mars i fjol tog Europaparlamentet med överväldigande majoritet ställning för Tobinskatten, nu omfattande alla typer av värdepapper. EU har även tagit upp frågan inom G20. Det var otänkbart innan krisen, och Johan Rönnblom kan inte låta bli att njuta av segerns sötma.

– Jag tror inte att EU hade föreslagit en Tobinskatt om inte Attac hade drivit frågan i tio år, säger han.

I Sverige har Attac dock inte fått gehör för sina idéer, och organisationen har fått arbeta i motvind ända sedan 2001. Den massmediala smekmånaden blev nämligen kort. I jakten på syndabockar efter våldsamheterna i Göteborg kom Attac i blickfånget, kanske på grund av sitt aggressivt klingande namn.

– Det blev obekvämt för akademiker och andra att nämnas i samband med oss, och en del hoppade av.

Men enligt Johan Rönnblom var det snarare 11 september-attackerna som satte punkt för Attacs framgångssaga. Händelsen försatte hela globaliseringskritiken i medieskugga. Att dagordningen nu återigen tagit upp Attacs hjärtefråga har däremot inte betytt någon pånyttfödelse. I stället är det extremhögern som lockat.

– Det är ute i landet som jobben försvunnit under finanskrisen, och när det går dåligt vill människor ha syndabockar. Det kan Sverigedemokraterna leverera, säger Johan Rönnblom.

Samtidigt anser han att Socialdemokraterna lämnade fritt spelrum åt Anders Borg att ägna sig åt kosmetiska och populistiska åtgärder gentemot bankerna, i stället för att diskutera den bristande ideologiska grund varpå marknadstänket vilar.

– Det är märkligt att ingen under valrörelsen förde fram frågan om krisens verkliga orsaker, eller den vrede som borde finnas där.

Besvikelsen gentemot SAP är tydlig. Partiet, liksom media, har inte visat något intresse för vare sig Attac eller Tobinskatten. Men Attac tänker inte vänta på dem. I stället jobbar den underifrån, utanför det mediala strålkastarljuset – och i samarbete med facket.

Strategin har ändrats och blivit mindre akademisk och mer jordnära. Tobinskatten är numera bara ett av många förslag, som även inbegriper reformer för att försvåra för skattesmitare och begränsningar mot privatiseringar av välfärdstjänster.

2004 bildade Attac tillsammans med SEKO Skåne och Transports avdelning 12 Nätverket gemensam välfärd för att bromsa privatiseringsivern. Johan Rönnblom är mycket nöjd med det samarbetet.

– Om vi ska ha en bred folkrörelseanknytning så måste arbetet kunna ske lokalt, säger han.

– Kampen mot privatiseringar är konkret och ligger också i linje med vårt grundkoncept: Att demokratin ska vara överställd marknaden.

Nätverket gemensam välfärd kan dessutom vara en dörröppnare i andra sammanhang.

– Betydande delar av fackföreningsrörelsen har börjat intressera sig för finansiella frågor, och då kan vi vara med i den diskussionen.

Utomlands har bland annat USA:s fackliga centralorganisation AFL-CIO, Tysklands DGB, Storbritanniens TUC och Europafacket ETUC tagit ställning för Tobinskatten. Svenska LO menar att en sådan skatt kan vara ett av flera medel att motverka spekulativa kapitalrörelser, men driver inte frågan aktivt.

Lars Ahnland Nordfors