I valet 2002 nådde socialdemokratin högre siffror i riksdagsvalet än i kommunal- och landstingsvalen.

2006 var resultaten nästan identiska i de tre valen, 34,99 i riksdagsvalet, 34,87 av de totala rösterna i landstingsvalen och 34,58 i kommunalvalen. Utjämningen kan översättas med att socialdemokratin backade mindre i kommunal- och landstingsvalen än i riksdagsvalet.

2010 är siffrorna de omvända mot 2002: Högre siffror och lägre tillbakagång i kommunal- och landstingsvalen än i riksdagsvalet.

• I riksdagsvalet fick S 30,66 procent (– 4,33) av de avgivna rösterna.

• Av samtliga röster i kommunalvalet tog Socialdemokraterna 32,28 procent (–2,3).

• I landstingsvalen fick S totalt 33,04 procent (–1,83).

I samtliga landsting/regioner utom två – Norrbotten och Västernorrland – hade Socialdemokraterna högre röstandel än i motsvarande valdistrikt i riksdagsvalet. I nära hälften av landstingsvalen – åtta av 20 – ökade faktiskt väljarandelen, jämfört med landstingsvalen 2006. Ökningarna var visserligen små, oftast några tiondels procentenheter, men mot bakgrund av nedgången i övrigt är det ändå värt att notera som en framgång.

(För den intresserade: De åtta landsting där röstandelen ökade är Dalarna, Jämtland, Kalmar, Norrbotten, Västerbotten, Västmanland, Örebro och Östergötland.)

Moderaterna, å andra sidan, har starkast stöd i riksdagsvalet. Där nådde M 30,06 procent, mot 27,29 totalt i landstingsvalen och 26,19 i kommunalvalen.

De här siffrorna stämmer med opinionsmätningarna: Socialdemokraterna har fortfarande ett hyfsat bra förtroende i välfärdsfrågorna, det vill säga frågor som hanteras av kommuner och landsting. Förtroendet för S vacklar däremot betänkligt i frågor kring ekonomi och jobb, alltså frågor som hanteras av riksdagen.

Detta pekar alltså ut centrala frågor för socialdemokratin att arbeta med. Eftervalsdebatten ska naturligtvis inte göra halt vid dem: det behövs både djupare och bredare perspektiv än så. Men det finns onekligen skäl att reflektera över det faktum att S tappat så mycket av förtroende i frågor som hört till våra paradgrenar.

Troligen är det en fråga både om politikens utformning och om vilka bilder väljarna har av politiken (vilket kan vara skilda saker).

Det är i och för sig oklart vad väljarna lägger in i begreppet ”ekonomi”; det handlar inte självklart om vare sig statsfinanserna eller handelsbalansen. Det kan vara så enkelt som att en majoritet av väljarna själva upplever att de fått det ekonomiskt bättre. Även i vanliga inkomstskikt har man fått stora skattesänkningar, inflationen är låg och löneökningarna under perioden har gett ökad köpkraft. Några effekter i form av försämrad samhällsservice som följd av skattesänkningarna har man – ännu – inte märkt av.

Det är inte så konstigt om man då tycker att regeringen klarar ekonomin bra.

Socialdemokratins hårda kritik mot regeringspolitiken har sakliga skäl, men i förhållande till människors egna upplevelser upplevs den troligen som överdriven, kanske t o m osaklig. Och trots sin hårda kritik uppfattas S i huvudsak stå för samma politik som regeringen; partiet betonar budgetnormernas betydelse och vill bara marginellt ta tillbaka de stora sänkningarna av inkomstskatterna.

Och trots den egna parollen om ”välfärdsökningar före skattesänkningar” ville också S sänka skatter, för pensionärer och för restauranger. Det är begripligt om medborgarna inte tyckte att det gick ihop.

Eftervalsanalyserna får väl visa på vilket sätt väljarna bedömde de ekonomiska frågorna. Men det är inget orimligt antagande att otydligheterna och motsägelserna gjorde väljarna misstrogna.

Här behöver socialdemokratin ompröva sitt sätt att diskutera den ekonomiska politiken, men också våga lyfta den konflikt som finns mellan de välfärdspolitiska kraven och svårigheterna att ta tillbaka de moderata skattesänkningarna.

Inte minst måste den konflikten lyftas gentemot medborgarna. Vilket också är ett sätt att öka förståelsen för att välfärden är något som måste betalas.

I frågan om jobben är det svårare att hitta en förklaring till det höga förtroendet för moderaterna – för någon politik för ökad sysselsättning har de ju faktiskt inte. Snarare visar utvecklingen under förra mandatperioden hur ihålig deras ”jobbpolitik” faktiskt är.

Ekonomiska incitament, typ jobbskatteavdrag och sänkta a-kasseersättningar, kan på marginalen ha effekt för utbudet av arbetskraft, men skapar inte i sig själva några nya jobb.

Och problemet i dag är faktiskt inte att utbudet av arbetskraft är för lågt, utan att antalet jobb är för litet.

Det är ett problem som inte bara är konjunkturellt utan kan ses som strukturellt, med tanke på att ca 50 000 industrijobb försvunnit de senaste åren. Var ska de nya jobben skapas, och vilken typ av åtgärder bör staten vidta?

Socialdemokratin har här ett bättre program än regeringen. Dels därför att det direkt styr pengar till åtgärder som ger jobb (som ökat bostadsbyggande), medan regeringen förlitar sig på skattesänkningar. Dels därför att S riktar åtgärderna mot sektorer med förhållandevis hög produktivitet, vilket alltså ger ett högre tillskott till tillväxten, medan borgerligheten främst riktar in sig på jobb inom servicesektorn med relativt låg produktivitet.

Varför det har varit svårt att få genomslag för detta är i sig värt att diskutera. En något dyster förklaring kan vara att den borgerliga bilden av arbetslöshet som en funktion av för generös a-kassa faktiskt satt sig.

I så fall finns det ett riktigt ordentligt opinionsbildade arbete kvar att göra.