Foto: Stig-Åke Jönsson

– Jag höll på att tappa lusten för allt, säger lokalvårdaren Ann-Margreth Gustafsson som bollades mellan olika läkare när hennes händer slutade fungera. Efter operationer, sjukgymnastik och med möjlighet att byta arbetsuppgifter är hon tillbaka. Också det en rehabilitering eftersom hon tyckte det var fruktansvärt att gå hemma sjukskriven.

En vårdag för tre år sedan cyklade Ann-Margreth Gustafsson som vanligt till jobbet – den gigantiska postterminalen i Malmös östra hamn. Hennes händer signalerade däremot att allt omöjligen kunde vara som vanligt.

De stack oavbrutet. Väl på jobbet gav inte stickningarna med sig. I stället blev problemen värre bara på några dagar. Händerna svullnade upp och domnade bort.

Ann-Margreth vände sig till företagsläkaren som konstaterade att huvudnerverna i båda händerna var i kläm. Hon fick diagnosen karpaltunnelsyndrom (CPS) och sjukskrevs.

– Jag som aldrig varit sjukskriven. Och det var ju ingen sjukdom som direkt syntes, så det kändes som folk hade svårt att tro på det. Det var fruktansvärt.

Men folk skulle förstå. Ann-Margreth kunde inte knäppa byxorna, jackan, blusen eller hålla i en kaffekopp.

Efter två månader kom hon till handkirurgen där en övertygad läkare konstaterade att smärtan berodde på artros. Nu blev det ny väntetid till neurologen. Väl där genomfördes smärtsamma nervtester. Och så ytterligare väntan på provsvar. Därtill press från försäkringskassan som ringde så fort ett läkarintyg gått ut.

Hon var rejält stressad när resultaten kom. Ingen artros. Tillbaka till företagsläkaren.

– Ruta ett igen. Jag höll på att tappa lusten för allt vid denna tidpunkt, säger Ann-Margreth Gustafsson.

Den upprörda företagsläkaren konstaterade samma diagnos, CPS, ännu en gång och bokade ny tid, och ny läkare, hos handkirurgen. Skadan anmäldes, men blev aldrig klassad som arbetsskada. Åtta månader hann passera.

– Det blev ett stort hål i ekonomin. Jag förlorade över 30 000 kronor i utebliven inkomst. Det hade inte behövt bli så här om läkarna hade varit överens.

Ann-Margreth Gustafsson är anställd som lokalvårdare på Posten. Hon är långt ifrån den enda som haft ont på jobbet. Postpersonal, särskilt kvinnlig, sådan, hamnar ofta i topp på Arbetsmiljöverkets listor över de mest utsatta yrkena när det gäller belastningsskador och förslitningar. Även om tendensen här, liksom i samhället i övrigt, är sjunkande sjuktal och färre anmälda arbetsskador.

– Många har ont och är trötta men på jobbet ändå. Posten har skurit ner, samtidigt som mängden post inte minskat lika mycket som man trott. Så man kan inte bara räkna på sjukfrånvaron, utan också på effektiv frisknärvaro – att människor mår bra på jobbet. Det handlar om att få friskvård och att arbetsledningen uppmuntrar snarare än matar negativa besked. Annars blir det dåliga resultat.

Det säger Sandy Bech som är deltidsanställd på Posten, dels i produktionen, dels som medicinsk massageterapeut. Hon är alltid fullbokad de dagar hon masserar.

– Jag ser direkt om en person stått vid till exempel den nya sorteringsmaskinen. Då har man kramp i höger sida av ländryggen eftersom man puttar stora mängder post från ett och samma håll i två timmar.

100 kronor kostar ett besök hos Sandy Bech. En som flitigt besöker henne är operatören Petra Crona. När LO-Tidningen kommer på besök har riksdagsvalet ännu inte ägt rum. Även om vi skickar allt mindre papperspost finns det toppar. Som när valmaterial ska ut till hemmen. Sorteringsmaskinerna slamrar i snabb takt nere på terminalgolvet, som liknar vilken storindustri som helst.

– Sådana här veckor kommer stressen in. Vi har ju lärt oss hur man lyfter rätt, men det tar längre tid. Och vi måste ju klara av jobbet. Det blir lite jobbets fel, lite ens eget, anser Petra Crona som arbetat här sedan 1984.

Under sina år har hon varit sjukskriven långa perioder för nacken. Och två gånger har hon fått ryggskott när hon lyft lådor med post. Petra har haft kontakt med företagshälsovård, kiropraktor och gått ner tid när hon skulle komma tillbaka igen. Det var länge sedan hon fick akut ont.

– Jag känner av nacken hela tiden, men det är inte så att jag inte kan leva. Man lär sig. Man försöker ju undvika vissa moment. Men är det mycket post har ingen av oss så mycket val, säger hon.

Träning och massage är hennes främsta botemedel. Tre gånger i veckan på gymmet ”för att må bra och orka”.

Utöver massören Sandy Bech finns också naprapater på Posten, men där har företaget höjt priset från 100 kronor till 250. Naprapaterna har numera få bokningar.

Det finns också ett gym som de anställda kan nyttja utanför arbetstid. Och varje anställd får 1 500 kronor i friskvårdsbidrag.

Skulle det gå riktigt illa, att man inte klarar av att jobba kvar, finns möjligheten att omskola sig under ett år med lön från Posten.

Men att företaget sedan cirka ett år infört arbetsrotation i sorteringen är kanske det viktigaste för att förebygga skador.

– Det är det bästa vi gjort. Det var mycket värre skador förut. Men man kan ju fortfarande få problem, jag är ju väldigt fullbokad, säger Sandy Bech.

Hon, som själv har värk i ländrygg, axlar och nacke, tipsar alla som kommer till henne att styrketräna. Men inte tokköra alla maskiner, eller bara välja ut dem man tycker är roliga. Då kan skadorna förvärras.

I stället ska man prata med någon som kan styrketräning och vara tydlig med var det gör ont. Tre, fyra maskiner som tar runt tio minuter att gå igenom, tre gånger i veckan, är hennes recept.

– Det räcker för att slippa smärta, säger Sandy.

Gymmet på Posten ekar tomt den här dagen. Det utnyttjas ”sådär”, enligt Sandy Bech. Hon berättar att många hävdar att de skulle gå dit, om de fick göra det på arbetstid.

– Det vore guld värt om vi kunde gå till gymmet tre gånger i veckan i tio minuter. Fantastiskt. Men det handlar också om att ta hälsa i egna händer. Ytterst ansvarig är man själv. Och tio minuter, tre gånger i veckan, är inte en stor del av ens liv.

Lokalvårdaren Ann-Margreth Gustafsson, som till slut fick operera händerna, är tillbaka på jobbet. I början bar hon handledsstöd och fick sjukgymnastik, och företagshälsovården kom också till hennes arbetsplats för att undersöka hur hennes jobb kunde underlättas.

– Det kändes så skönt att någon brydde sig, säger hon.

Hon gick direkt tillbaka till full tid. Arbetsgivaren frågade flera gånger om hon var säker på att hon inte behövde gå ner i tid.

– Det var jag! Hade jag velat arbetsträna först hade han ordnat det. Men jag kände att det inte skulle bli några problem. Det blev det inte heller. Även om inget blir som förr när någon varit inne och karvat i ens händer.

– Jag har tur som städar, vi kan styra våra jobb. Får jag ont i händerna av vissa rörelser byter jag med en kollega. Det fungerar jättebra, alla här har förståelse för varandra. Det hade aldrig gått om jag stått ute i produktionen och sorterat brev.