För fyra år sedan gick de borgerliga partierna till val på att på att minska arbetslösheten och utanförskapet. Arbetslösheten låg då på omkring 6 procent av arbetskraften. Fyra år senare är arbetslösheten 8 procent. Det motsvarar 415 000 personer arbetslösa (enligt SCB:s senaste arbetskraftsundersökning från juli 2010). Även om regeringen hävdar annorlunda är detta delvis en direkt konsekvens av regeringens politik.

Den nytillträdda regeringen rivstartade med ett antal dramatiska förändringar. Man sänkte inkomstskatten, höjde avgifterna och sänkte ersättningen från a-kassan och skar ner arbetsmarknadsåtgärderna och vuxenutbildningen.

Reformerna motiverades med att de skulle göra folk mer intresserade av att arbeta, och göra arbetslösheten mindre lockande. Det skulle löna sig att arbeta och kosta att vara arbetslös. Reformerna var tänkta att verka långsiktigt: genom att få fler personer i arbete skulle tillväxten öka och välståndet säkras.

De ekonomiska utsikterna var i det läget förhållandevis ljusa, en ekonomisk uppgång med sänkt arbetslöshet väntades stå för dörren. Inget sades därför om hur en eventuell nedgång skulle hanteras.

Men istället för en fortsatt konjunkturuppgång kom den internationella finanskrisen 2008, och arbetslösheten sköt snabbt i höjden. På mycket kort tid fick vi alltså en markant omsvängning i det ekonomiska läget. Regeringens svar på det nya läget var nästan total passivitet.

Under våren 2009 satte man visserligen av medel för vissa investeringar, för ROT-avdraget och för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I år tillkom sedan en tillfällig ökning av bidragen till kommunerna på 7 miljarder. Det var välkommet, och har förhoppningsvis räddat en del jobb och kanske till att några tillkommit. Men regeringens övergripande strategi har varit att avstå från omfattande stimulanspaket för att minska arbetslösheten.

Arbetslösheten har därför stigit långt mer än nödvändigt, och riskerar att stanna på en hög nivå. Regeringens prognoser utgår från att arbetslösheten kommer att ligga kvar kring 8 procent fram till 2012, alltså drygt två år till. Regeringens politik har därför fått kritik från flera håll, bland annat från regeringens Finanspolitiska råd och från det statliga Konjunkturinstitutet.

Båda har efterlyst fler stimulansåtgärder. Finanspolitiska rådet önskade . satsningar på ytterligare 15 miljarder kronor under 2009 och 30 miljarder under 2010. Rådet efterlyste med andra ord en mer än fyra gånger så stor insats mot arbetslösheten än vad regeringen var beredd till.

Konjunkturinstitutet gick ännu längre och tänkte sig 30 miljarder i stimulansåtgärder redan för 2009. Men regeringen har ställt sig kallsinnig, och med hänvisning till marginalerna i statsbudgeten hårdnackat avvisat ytterligare konjunkturstimulanser.

Den ekonomiska krisen hade internationella rötter, men regeringens medvetna passivitet gör den ändå ansvarig för den katastrofala utvecklingen på arbetsmarknaden. Istället för att kraftfullt motarbeta utslagningen på arbetsmarknaden har regeringen med hänvisning till överskottsmålet för statsbudgeten valt att inte göra något.

Det är givetvis bra om vi inte går med omfattande och långvariga underskott, men överskottsmålet är inte hugget i sten. Det är ett mål som infördes efter 1990-talets stora underskott i syfte att skapa ekonomiskt handlingsutrymme. Men när utrymmet finns och behovet är där väljer regeringen att inte utnyttja det och istället tillåta att arbetslösheten stiger.

Det här är ett medvetet val, ett val som påminner mycket om det sätt på vilket den dåvarande regeringen Bildt mötte den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Den oerhörda uppgången i arbetslösheten som då inleddes visade sig vara mycket svår att få bukt med, och ledde dessutom till de stora budgetunderskotten. En arbetslöshet på 8-10 procent under flera år riskerar att slå ut en stor del av arbetskraften, och leder också till ett dramatiskt produktionsbortfall.

Bortfallet gör i sin tur att det blir betydligt svårare att undvika framtida budgetunderskott, åtminstone utan omfattande utgiftsminskningar. Arbetslösheten kostar alltså, men inte på det sätt som regeringen tänkt sig.

Argumentet att vi måste hålla på överskottsmålet är inte något annat än ett svepskäl, Konjunkturinstitutet räknade till exempel med att deras utökade satsning mycket väl skulle rymmas inom ramen för budgetmålet.

Regeringen har i stället helt enkelt bestämt sig för att avstå från konjunktursatsningar. Det en olycklig negligering av arbetslösheten, kostsam för samhällsekonomin och smärtsam för de 415 000 arbetslösa.

Tomas Korpi
ekonom och sociolog, Institutet för social forskning, Stockholms universitet