KOMMENTAR. En norsk politiker som gått till val på att sälja ut norsk olja eller norsk vattenkraft till multinationella bolag hade av norrmännen betraktats som en landsförrädare mogen för dårhuset.

I Sverige verkar dock borgerliga politiker på fullt allvar tro att de kan vinna röster på att delprivatisera det statliga Vattenfall. För de borgerliga partierna verkar frågan främst vara i vilka former privatiseringen ska ske. Näringsminıster Maud Olofsson vill till exempel öppna för ett privat minoritetsägande i Vattenfall. Hon tror dock att staten kan behålla kontrollen över vattenkraften, dvs ägandet av själva naturresursen.

En sådan uppdelning mellan drift och det formella ägandet av naturtillgången är dock omöjlig att upprätthålla i praktiken. Även en minoritetsägare har starka rättigheter. Har staten en gång släppt in privat kapital som delägare av Vattenfall har dessa ägare rätt att kräva inflytande över hur de totala tillgångarna används, vilka investeringar som ska göras och andel i vinsten.

Att påstå något annat är att blanda bort korten. Att sälja ut Vattenfalls svenska produktionsenheter är detsamma som att förskingra vår viktigaste naturtillgång – en tillgång som med tilltagande elbrist bara kommer att stiga i värde.

En helt annan sak är att ifrågasätta klokheten att låta Vattenfall expandera som ett europeiskt kraftbolag. Både tidigare och nuvarande regering har tillåtit Vattenfall använda sina stora vinster till att köpa upp tysk kolkraft och holländsk gaskraft.

På kort sikt går det säkert att tjäna pengar på kol- och gaskraft. På längre sikt handlar det dock om ytterst riskfyllda åtaganden.

Allt tyder på att Europas länder går mot tilltagande elbrist. För att klara klimatomställningen kommer staterna ta ett allt fastare grepp över de nationellt verksamma kraftbolagen.

Kraftbolagen kommer att utsättas för hårdhänta regleringar och varje land kommer tvinga på dem sina egna ekonomiska krav. Ett förebud om vad som är att vänta är att Vattenfall för att driva tysk kärnkraft tvingats till tyska starten pantsätta sina tillgångar, ett förfarande som Maud Olofsson godkänt.

Varför Vattenfall ska fortsätta som stor energipolitisk aktör på kontinenten är svårt att förstå. Europas energiproblem kan bara lösas genom att varje land tar ett större politiskt och ekonomiskt ansvar för det egna landets energiförsörjning.
I detta perspektiv förefaller vara klokast att snarast dela upp Vattenfall i två helt åtskilda bolag – ett svenskt och ett europeiskt. Vid lämpligt tillfälle bör man överväga att sälja ut det europeiska bolaget.

Däremot bör Vattenfalls svenska del – både vattenkraften och kärnkraften – fortsätta att vara hundra procent ägt av svenska staten. Bolagets uppgift bör vara att garantera en stabil elförsörjning för svenska företag och hushåll, vilket inte hindrar att vi kan exportera en del elöverskott till kontinenten om sådana uppstår.

Energipolitiskt har vi ett gott utgångsläge. Kombinationen av vattenkraft och kärnkraft gör att vår elproduktion är det närmaste fossilfri. Med ökad användning av biobränslen kan oljeberoendet för uppvärmning och transporter ytterligare minska.

Genom att ersätta äldre reaktorer med nya och moderna kan vi också på längre sikt öka elproduktionen, vilket sannolikt är nödvändigt om vi ska klara av att helt fasa ut fossila bränslen.

Målet för energipolitiken bör vara högsta möjliga självförsörjningsgrad baserat på miljövänlig teknik. Om vi ska klara av den uppgiften krävs att vi själva kontrollerar våra naturtillgångar och kraftbolag.

Att borgerliga svenska politiker inte vill inse detta är högst oroande. Att norrmännen tycker att många svenska politiker är tokiga är tyvärr inte en fördom. Det är en korrekt bedömning av alliansregeringens planer på att sälja ut våra energitillgångar till multinationella riskkapitalister.