”Så vill jag inte sluta mina dagar” summerar Gunnila Masreliez-Steen sin mammas sista år. Citatet finns i boken Vi vill inte bli gamla som äldreomsorgen ser ut idag (SNS Förlag) av Berit Rollén och Monika Olin Wikman.

Av boken framgår att författarna menar att den köp- och resursstarka 40-talistgenerationen inte vill uppleva stimulansfattiga linoleumgrå korridorer under ålderdomen. Underförstått att det linoleumgrå är offentligt/kommunalt.

Men vem vill sluta sina dagar så? Vill de som inte är tillräckligt köp- och resursstarka sluta sina dagar som Gunnilas mamma?

Vi ska nämligen ha klart för oss att det inte ens är hälften av 40-talistgenerationen som har möjlighet att köpa sig till den gyllene ålderdom och värdiga avslut som alla vill ha och är värda att ha.

Författarna har gjort några utvalda intervjuer med resursstarka personer och de har tagit del av utredningar och olika skrifter i försöken att beskriva den svenska äldreomsorgen.

De uttrycker ett välkänt allmänt önskemål att man som äldre inte vill vara beroende av familjens eller anhörigas välvilja, och så är det. Men hur kan man då åldras utan att vara beroende av anhörigas eller frivilligarbetandes välvilja? Här ger författarna följande svar:

”Vi litar inte på att samhället kommer att ge den vård och omsorg som vi vill ha. Vi är rädda för att anhöriga kommer att pressas att ta ett ännu större ansvar än i dag. Vi tror att om vi som gamla vill ha samma valfrihet att styra våra liv, som vi haft tidigare i livet, då måste vi ta mer ansvar och själva betala mer än i dag.”

På detta ställer vi omedelbart frågan om detta hotar den generella välfärden och skapar ett samhälle delat i allt djupare klyftor, och med gräddfiler för dem som har råd att köpa sig den service de önskar?

Självklart kommer vi att få det om vi accepterar eller stöder eller praktiskt utvecklar idéerna i denna skrämmande bok. Men, lika självklart kommer det i alla fall – utan vårt accepterande eller stöd för en ekonomistyrd och klassdelad äldreomsorg – att gro och frodas privatiserad högkvalitativ äldreomsorg för dem som haft möjlighet att skaffa sig den omtalade köpstyrkan.

Det är redan på väg enligt den i USA utvecklade modellen som kallas Gated Communities (inhägnade, förskansade småsamhällen) – eller i just detta fall när det gäller äldre – Gated Communities for Elderly. Utmärkande för avancerade Gated Communities är tvåmeters tegelmurar, elektroniska stålgrindar, detektorer och vaktbolag.

För oss är det självklart att slå vakt om en allmän, offentligt finansierad och driven välfärd och speciellt slå vakt om en äldreomsorg av högsta kvalitet, som är tillgänglig oavsett samhällsställning och personlig ekonomi eller köpkraft.

Vi vill inte släppa till en enda millimeter till Rollén/Olin Wikmans nyliberala tänkande, som rent allmänt driver oss mot en tillbakagång, från ett visserligen ofullständigt men ändå relativt solidariskt välfärdssamhälle, till dess motsats: ett okänsligt privatiserat samhälle med fördjupade klyftor och segregering.

Varje invändning, som antyder att det inte finns pengar för en offentlig solidarisk äldreomsorg, är okänsligt tal i egen sak för att slå vakt om gräddfiler och privata inkomst- och förmögenhetsberg. Sverige har aldrig varit så rikt som nu men är bland de ledande staterna när det gäller ökning av ekonomiska och sociala klyftor.

Det finns väldigt gott om pengar att fördela i en allmän och solidarisk äldreomsorg. Om en återstående liten grupp ändå inte är nöjd med det så saknar dessa herrar och damer inte resurser eller möjligheter att förskansa sig inom ointagliga Gated Communities.

Låt dem göra det då utan vårt stöd eller inblandning. Vi behöver våra krafter för att utforma en generell offentlig äldreomsorg, sådan att vi kan säga:

”Så vill jag sluta mina dagar”.

Ilse Chlad
F d metallarbetare

Ragnar Danielsson
F d vuxenutbildningschef

Birgitta Nilsson
F d kommunalråd

Bengt Rosberg
F d arbetsledare Telia

Jan-Ove Tingström
F d vaktmästare