Om två månader hålls val till det engelska parlamentet. För bara ett halvår sedan ansågs Toryledaren David Cameron gå mot en given valseger. I opinionsmätningarna hade det konservativa partiet då ett försprång om 15 procentenheter.
 

 

Sedan dess har det regerande Labourpartiet gjort en stark upphämtning. Premiärminister Gordon Brown ligger i de senaste opinionsmätningarna bara några procent efter.

Enligt valanalytikerna kan därmed inte uteslutas att Labour får egen majoritet underhuset. Eller också kan Labour eventuellt regera vidare med stöd från liberaldemokraterna.

En besynnerlighet med det engelska valsystemet – personval i enmansvalkretsar – är att det kraftigt överrepresenterar de två stora partierna.

Nyliberal revolution
Järnladyn Margaret Thatcher hade till exempel 1979–1990 en egen majoritet i underhuset trots att hennes parti bara erhöll drygt 40 procent av rösterna i valen. Hon kunde genomföra sin nyliberala revolution trots att nära 60 procent av väljarna var emot.

På samma sätt drog Tony Blairs New Labour nytta av valsystemet. Hans parti fick i det senaste valet 2005 bara 35 procent av rösterna, men inte mindre än 356 av underhusets 643 mandat.

Det parti som konsekvent missgynnats av valsystemet är det liberaldemokratiska. Trots att liberaldemokraterna de senaste 30 åren i varje val fått omkring 20 procent av rösterna spelar spartiet en obetydlig roll i engelsk politik.

Av och till diskuteras i Storbritannien att reformera valsystemet så att valresultaten bättre återspeglar folkviljan. Men när det kommer till kritan har både Labour och Torypartiet varit ointresserade av att ändra en ordning som så uppenbart gynnar deras egen maktställning.

Och majoriteten av de engelska väljarna tycks föredra starka majoritetsregeringar framför ett valsystem som ger hela folket en rättvis representation och inflytande.

Konfrontation
För svensk del känns ett valsystem där ”vinnaren tar allt” främmande. Överfört på svenska förhållanden vore det som om vi bara skulle kunna välja mellan en socialdemokratisk eller en moderat regering. Röster på andra partier skulle vara bortkastade.

Ett sådant system uppmuntrar politisk konfrontation på bekostnad av samförståndslösningar. Det är svårt att se detta som en högre form av demokrati, snarare borde det vara ett förlegat sätt att styra ett land.

I den engelska pressen framställs valet som en personlig kraftmätning mellan den tjurige, men erfarne, Gordon Brown och den unge, oprövade David Cameron. Men väljarna ser nog igenom dessa klichéer.

Liten skillnad
I valkampanjen försöker Cameron distansera sig från Thatchers benhårda konservatism. Men i praktiken är inte skillnaden så stor.

Torys vallöften handlar om sänkta skatter, hårdare tag mot invandrare, kamp mot bidragsfusk och privatisering av skolväsendet – alltså i allt väsentligt en klassisk högerpolitik, nödtorftigt dold i en retorik om att bistå även dem som lever på samhällets skuggsida.

Gordon Browns problem är svårigheten att mobilisera de egna väljarna. Hans hårdnackade försvar av Storbritanniens deltagande i de impopulära krigen i Afghanistan och Irak har mött hård kritik.

För EU:s del vore det bra om Gordon Brown mot alla odds lyckades vinna valet. Ett EU där de tre största medlemsländerna styrs av högerregeringar kan ställa till mycken skada för Europas löntagare.