1,3 procent av samtliga skattebetalande personer fick avdrag för hushållstjänster 2008. Genomsnittsbeloppen var, utom i de allra högsta löneskikten, låga. Och inte ens om man förlitar sig på arbetsgivarorganisationen Almegas fantasisiffror över antalet sysselsatta i hemtjänstbranschen (vilket man i och för sig inte ska göra) kommer branschen upp i mer än 2,5 promille av totala antalet sysselsatta i landet.

 

Man får nog säga att frågan är smal.

Ändå har TV:s nyhetsprogram haft den som toppnyhet, kvällspressen skrivit spaltmeter om den, statsvetarprofessorer inkallats för att analysera dess betydelse för valet, politiska kommentatorer spekulerat i hotfulla sprickor inom det rödgröna samarbetet, och Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt får ett helt debattprogram i TV om detta avdrag.

Varför får denna fråga så fullständigt groteskt överdrivna proportioner?

Tja, den gamla marxska sentensen att ”intresset ljuger aldrig” besvarar nog frågan.

För avklätt all retorik om tidspressade barnfamiljer som behöver hjälp med livspusslet, så är subventionen till hushållsnära tjänster ett rakt stöd till människor i de övre inkomstskikten. 307 av de 440 miljonerna gick till personer med taxerad inkomst över 320.000 kronor.

Punktinsatser
Den genomsnittliga subventionen är, med undantag för de allra högsta inkomstskikten (över en halv miljon i taxerad inkomst) liten, 3.000–4.000 kronor. Det indikerar att det i flertalet fall inte handlar om hjälp med vardagens ”livspussel” utan om punktinsatser, typ flyttstädning eller vårrengöring.

Motiveringen för avdraget är ofta att hjälpa särskilt barnfamiljer att få ett pressat tidsschema att gå ihop – inte minst har medelklassfamiljer i storstäderna lyfts fram. Men det är knappast så avdraget används.

Trots den höga subventionen och trots de stora skattesänkningar som inte minst storstädernas medelklass fått används inte det ökade ekonomiska utrymmet för köp av regelbunden hushållshjälp. Inte ens i inkomstlägen klart över genomsnittet tycker man uppenbarligen att det är något man vill använda sitt ökade ekonomiska utrymme till.

Varför subventionera tjänster som just ingen är beredd att betala för ens när de egna resurserna finns?

Minskat utrymme
Det är, självfallet, skönt att slippa tänka på storrengöring och fönsterputs. Och det är förstås trevligt att inte behöva betala så mycket för att någon annan ska göra det. Men är det tillräckligt skäl för en subvention, som främst går till personer som utan problem kan betala själva?

Och omvänt, om nu utgifterna för dessa subventioner skulle börja växa till miljardbelopp beroende på ökad efterfrågan på punktinsatser som julstädning och snöskottning – är det verkligen det vi främst ska använda skattepengar till?

Ett skatteavdrag, likaväl som ett skattebidrag, minskar utrymmet för andra samhälleliga åtaganden. Skatt är något vi betalar som bidrag till ett antal nyttigheter som vi gemensamt har intresse av – skola, vård, omsorg, kollektivtrafik, rättsväsende, för att nu ta några exempel. Kostnaderna för detta blir inte mindre för att vi anlitar städhjälp eller någon som tvättar våra fönster.

Och varför, egentligen, ska den som tar hjälp med städningen hemma betala mindre i bidrag till dessa gemensamma nyttigheter än den som städar själv?

Andra behov
Barnfamiljerna åberopas ofta i debatten om det här avdraget. Men inte ens barnfamiljer med goda ekonomiska marginaler utnyttjar avdraget i nämnvärd omfattning. Och det är säkert många barnfamiljer som har helt andra behov än just städhjälp. En ensamstående mamma i Stockholmsregionen med timanställningen i vården eller handeln är förmodligen mer betjänt av ett subventionerat SL-kort eller ett bredbandsabonnemang.

Barnfamiljer har olika behov. Därför avvisade socialdemokratin en gång i tiden Alva Myrdals idé att stödet till barnfamiljerna skulle vara ett riktat konsumtionsstöd, exempelvis klädkuponger, för att säkerställa att stödet användes rätt. Partiet valde i stället Gustav Möllers linje, dvs. att stötta barnfamiljernas ekonomi med ett kontant stöd, att användas efter egna beslut.

Samma princip är tillämplig på diskussionen om städhjälp. Barnfamiljer har nu likaväl som på Möllers tid olika behov, och det är inte statens sak att avgöra vilket som är mest angeläget. Att subventionera en specifik typ av tjänst, som många inte efterfrågar och som är oviktigt i förhållande till andra, mer pressande behov, är inte försvarbart. De enda rimliga, om man vill öka stödet till barnfamiljerna att köpa in tjänster, är att öka barnbidraget – och låta familjerna avgöra vad de ska ha pengarna till.

Besvärlig fråga
Men det reser förstås den besvärliga frågan varifrån pengarna ska tas.

Dagens skattenivå räcker inte ens för de välfärdspolitiska åtaganden vi redan har. Så det finns inget utrymme för utvidgningar av välfärdspolitiken med mindre att skatteuttaget påtagligt ökas – så enkelt är det. Då finns det heller inte utrymme för svällande subventioner till privat konsumtion, som är fördelningspolitiskt felvända, har låg träffsäkerhet i förhållande till de påstådda behoven och tar pengar från andra, mer angelägna behov. 

Det är den betydigt bredare diskussion som krävs: Vilka sociala tjänster är det viktigt att samhället garanterar, hur mycket kräver det i skatt, hur mycket skatt är vi beredda att betala, och vad får vi räkna med att betala själva?

Personligen tycker jag det är rimligare att vi betalar vår städning själva – särskilt med nuvarande skattenivåer – än att vi ska betala för barnens skolböcker eller behöva ta privata sjukförsäkringar får att slippa långa köer till en underfinansierad samhällelig sjukvård. 


Anne-Marie Lindgren
Utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja