Kommer ni ihåg dagarna före valet 2006 när Göran Persson chockfriade till borgarna? Njutningsfullt fick han självklart nobben i ett ögonblick av förödmjukelse där jag ville hålla för öronen och blunda hårt framför teven.

Det positiva med det rödgröna samarbetet är att vi kan vara lugna för att det inte kommer att hända igen de närmaste åren. Det finns en konstig föreställning att blocköverskridande samarbete har ett värde i sig.

Göran Perssons psyko/romantiska hang up på centerpartiet motiverades så och ledde till att han i början försökte stöta på Maud Olofsson utan att förstå att hon hellre omgav sig med yngre nyliberala män. Pinsamt.

Bland alla ideologiska snedtramp i Mona Sahlins principartikel i Moderna Tider från 1995 fanns också punkten att blocksamarbete alltid är bra. Det är emellertid en grav missuppfattning.

Det viktiga är värderingar, som man naturligtvis måste kompromissa kring, men mest av allt hålla fast vid.

Ingen anledning kompromissa om det inte leder till bättre värld
Ett av de mest avskräckande exemplen är EU där socialdemokrater deltar i ett nyliberalt projekt med hänvisning till att samarbetsdoktrinen ska leda till ett vänstereuropa i en diffus framtid.

Det finns inga anledningar till kompromisser om det inte leder till en bättre, mer rättvis och jämlik värld och det beror på något så basalt som styrkeförhållanden. Ta till exempel skolan där socialdemokraterna ville göra upp med Jan Björklund.

Det skulle ha betytt, som i alla destruktiva relationer, att den mest aggressivas och skrupulöses världsbild vinner. Björklund, som hetsat debatten framför sig med lögner, missförstånd och militärisk retorik, fick socialdemokraterna att mjukna kring betygsfrågan.
Istället för att formulera en helt egen skolpolitik baserad på forskning, sunt förnuft och värderingar så var man beredda att underordna sig den som fuskade och skrek värst i klassen. Styrkeförhållanden kommer också att prägla det rödgröna samarbetet.

Jag hoppas på vänsterpartiet och vänstersossarna
Jag önskar förstås att vänsterpartiet och den vänstersosserörelse, som jag hoppas finns någonstans nära ledningen, ska utgöra ett progressivt block, för normpolitiken kommer inte att falla på sin egen orimlighet utan på en stark politisk vilja. Socialdemokraterna måste övertygas om att blairismen och nyliberalismen är två sidor av samma värdelösa mynt.

För det viktigaste nu är att formulera alternativ som inte bara innebär annan regering utan också totalt annorlunda politik. Den vinglande följa-John-strategin – okey med privatiseringar men kanske inte så mycket, okey med hårdare tag men kanske inte så mycket, okey med sänkta skatter, men kanske inte mycket – måste göra halt.

Den här koalitionen ska inte innebära förnyelse, modernisering eller något annat blairistiskt skitbegrepp synonymt med mittenpolitik. Den måste i sann bemärkelse vara rödgrön för att vinna valet 2010.

Ann Charlott Altstadt, frilansjournalist