Många borgerliga kommentatorer lyfter fram bristande ekonomisk realism hos vänsterpartiet som en allvarlig stötesten för det rödgröna samarbetet.
 |
Visst finns det inom vänsterpartiet en tendens att bortse från ekonomiska realiteter och blanda ihop det önskvärda med det faktiskt möjliga (ibland är f.ö. deras förslag både omöjliga och icke-önskvärda). Dock har det, i åtskilliga år, varit fullt möjligt att samarbeta med vänsterpartiet om statsbudgeten, på ett sätt som både bidrog till att först sanera de urusla statsfinanser den förra borgerliga regeringen lämnade efter sig och sedan bygga upp de synnerligen stabila, som lämnades i arv till den nuvarande.
Någon anledning att per definition avskriva vänsterpartiet som ekonomiskt omöjligt finns med andra ord inte.
Aningslöst kd
Men vill man reflektera över vilka effekter det blir av ekonomiskt oförnuft hos ett litet parti, som en större regeringskoalition är beroende av, så borde borgerligheten sopa upp framför egen dörr. Åtminstone ett parti i regeringen, nämligen kd, är så ekonomiskt aningslöst att det aldrig borde släppas i närheten av frågor av ekonomisk natur.
Kd har vid det här laget hunnit skaffa sig ett inte obetydligt ekonomiskt syndaregister:
• den groteskt generösa och från miljösynpunkt direkt skadliga uppgörelsen med Arlanda Express, signerad Mats Odell redan under den förra borgerliga regeringens tid
• vårdnadsbidraget som direkt strider mot regeringens arbetslinje
• fastighetsskatten, där sänkningen i sig själv strider mot regeringslinjen att enbart skatter av betydelse för arbetsutbudet skulle ändras, och där utformning får alla ekonomer att stöna av fasa.
Exemplet förskräcker
Nu kommer kd att ställa till ekonomiskt kaos i landstingen genom förslaget till ”fritt vårdval” i hela landet, det vill säga fri etableringsrätt för privata vårdmottagningar med rätt till ersättning av skattemedel.
Erfarenheterna av friskolereglerna borde avskräcka. De har lett till en överetablering, som drivit upp de totala kostnaderna i skolbudgeten samtidigt som skolorna själva pressas av besparingskrav – som oftast går ut över de svagaste eleverna. Överetableringen kommer så småningom att tvinga fram nedläggningar, som betyder att elever, kanske mitt i ett läsår, måste placeras om till andra skolor. Det är inte självklart att tim- och läroplaner passar ihop, och riskerna för kunskapsluckor är uppenbara.
Dock, det finns ett tak för antalet elever i skolåldern, och när det börjar överskridas för mycket – låt vara till priset av helt onödiga förluster i effektivitet och kvalitet i skolan – så bromsar till slut nyetableringen.
Omättligt behov
Inom sjukvården finns inget sådant tak. Alla internationella studier är entydiga: behovet av sjukvård är omättligt. Ökar utbudet av vårdmottagningar, så ökar också efterfrågan.
Resultatet är stigande kostnader för primärvården.
Hur ska de betalas? Vad betyder det för möjligheterna att tillgodose andra krav, inom vården eller omsorgen eller inom skolan?
Den frågan har hittills inte fått något svar. Det är desto märkligare som frågan om hur vi i framtiden ska klara vårdkostnaderna föremål för många och bekymrade diskussioner på andra håll. Och det är inte ens någon framtidsdiskussion: nära hälften av alla landsting visar i år stora underskott.
Gränser för rationaliseringarna
Det låter säga sig att de ekonomiska problemen ska lösas med produktivitetsökningar.
Och säkert finns möjligheter att arbeta mer effektivt än i dag. Men föreställningen att ALLA resursproblem kan lösas med ”effektiviseringar” är ekonomisk orealism. Vård kostar. Det finns gränser för hur många händer som kan rationaliseras bort utan att kvaliteten sjunker.
Vill vi ha god kvalitet i vården och vill vi att svåra sjukdomar ska kunna behandlas och botas utan nervpressande väntetider så måste vi tänka oss för hur pengarna fördelas. Skattepengar räcker inte till allting, det är en utomordentligt enkel sanning. Alla de krav vi ställer på samhällstjänsterna – bra skoa, god äldreomsorg, valfrihet, tillgänglighet, barnbidrag, utbyggd kollektivtrafik, tillräckligt många poliser – måste samsas inom ramen för det vi betalar i skatt och anpassas till vad pengarna räcker till. Barnbidrag kan inte höjas i all oändlighet, lika litet som vi kan ha en oändlig rad av läkarmottagningar att välja mellan. Etableringen måste helt enkelt kontrolleras, om skattepengarna ska användas rationellt.
Ideologin styr
Den skattenivå borgerligheten nu tagit ner oss till räcker inte för att klara välfärden, och därmed sjukvården, på den nivå den har i dag. Ändå lägger man fram förslag som kommer att driva kostnaderna över den nivå man själv är beredd att skattefinansiera.
Ligger förklaringen i att den ekonomiska realismen får vika till förmån för den egna ideologin?
För det är ju ideologi – föreställningen om det privata företagandets överlägsenhet – som styr den här förändringen.
Som ligger så djupt att inte ens dagens kombinerade finans- och bilindustrikris, med dess utomordentligt tydliga demonstration av det farliga i att överlämna viktiga samhällsintressen som finansiell stabilitet eller miljöanpassade fordon till det privata vinstintresset, tycks rå på den.
Anne-Marie Lindgren
utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja
