BOKANMÄLAN. I slutet på Gunder Anderssons senaste, mer eller mindre självbiografiska barndomsskildring Baskermannen, döden och Joe Walcott flaggas det för en fortsättning.

Gott så, ty jag vill ogärna behöva lämna Gunder-land, ett område befolkat av hycklande frikyrkopredikanter, fotbollstrixande äggproducenter, storbönder med godsägarambitioner och fasansvärda yxmördare.

Insikter
Allt inramas av ett begynnande 50-tal, med bristande lönsamhet för småbönder men en industri som går på högvarv och lockar många från bygden.

Den sjuårige Gunder kommer till insikt om att tattare kan vara både snälla och livsfarliga, att hundar är oberäkneliga, att Tarzans byxor inte är leopardfläckiga och att överlärare knappast alls klär i fluga.

Av pappan målas en bild med både starka färger och ömma penseldrag.

Klassuppsättning
Jag har hävdat det tidigare, och upprepar mig gärna: Gunder Anderssons underbara berättelse lämpar sig utmärkt väl för högläsning, och borde också skyndsamt köpas in i klassuppsättningar av förnuftiga svensklärare.

Den här romanen är, med sin breda och medkännande samhällsskildring, en högklassig historiebok. Som personlig rapportör blir författaren en 50-talets Jonas Gardell.

Roman: Baskermannen, döden och Joe Walcott.
Författare: Gunder Andersson.
Förlag: Lindelöws.

Läs också: Åke Hedebrants recension av Gunder Anderssons Pojken i brunnen, den 21/2 2008.

Åke Hedebrant
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn