Väljarna uppskattar inte osäkerhet, särskilt inte i orostider. De uppskattar inte heller interna strider. Om somliga vill göra detta till en debatt för eller emot partiordföranden bör de låta bli det – och det gäller oavsett synpunkt. Det är inte partiordförandefrågan vi diskuterar, det är vilket uppdrag partiledningen ska ha i samarbetsförhandlingarna med mp och v.
 |
Som situationen nu utvecklats är det angeläget att få fram ett avgörande i den grundläggande frågan, och en start för arbetet med att ta fram åtminstone vissa gemensamma riktlinjer. Att leva med fortsatta oklarheter, nu när frågan kommit så i rampljuset, lär inte stärka vare sig socialdemokratin internt eller samarbetet mellan de tre partierna.
Å andra sidan har de senaste veckornas oreda knappast gjort samarbetsförhandlingarna enklare – och de var inte enkla ens från början. Till det kommer att nuvarande mycket öppna läge, i både politiken och ekonomin, egentligen inte lämpar sig så bra som startpunkt för förhandlingar om ett program avsett att börja tillämpas om två år.
Hemläxa
Alla program, hur framtidsinriktade de än avser att vara, präglas alltid av de frågor, och inte minst de förhållningssätt, som dominerar vid den tidpunkt programmet utformas. De socialdemokratiska rådslagen, exempelvis, är ganska tydligt präglade av kravet att ”göra hemläxan” i enlighet med slutsatser man dragit av valförlusten 2006.
De hemläxorna är antagligen överspelade av verkligheten 2010. Borgerligheten kommer inte att kunna vinna det valet på talet om vare sig ”arbetslinjen” eller ”utanförskapet” – snarare kommer både sysselsättning och ökande sociala klyftor att vara problem de måste hitta helt nya svar på, och där väljarna inte längre nöjer sig med enkla slagord. De kommer att ha svårigheter med att förklara hur bristerna i välfärdspolitiken ska kunna repareras med de skattenivåer de tagit ner ekonomin till. De kommer lokalt
att möta hård kritik för illa skötta privatiseringar.
Trovärdighet
Men för att den tilltänkta rödgröna regeringskoalitionen ska kunna besegra den borgerliga krävs mer än kritik mot borgerlighetens felbedömningar. Det kräver ett trovärdigt program både för de mer kortsiktiga åtgärder, som lågkonjunkturen kan komma att kräva, och de mer långsiktiga insatser som krävs för att stärka ekonomi och arbetsmarknad.
De yttre villkoren kan då se mycket annorlunda ut än i dag. Det internationella regelverket för bank- och finanssektorn kan ha förändrats påtagligt. Vissa delar av det svenska näringslivet kan var på väg genom stora strukturella förändringar. Utslagningen i arbetslivet, som redan i dag är märkbar, kan i lågkonjunkturens tecken ha blivit än mer besvärande.
Öppen fråga
Med de brister i välfärden, som lågkonjunkturen kommer att göra plågsamt uppenbara, är det en öppen fråga om socialdemokratins hittillsvarande linje i skattepolitiken – att acceptera de redan gjorda stora sänkningarna av inkomstskatten – kommer att vara förenlig med de krav man då måste ställa på utgiftssidan.
Till det kommer att den pågående finanskrisen påverkar värderingar och attityder på ett sätt som förändrar också kraven på politiken. Det gäller inte bara kontrollen över banksektorn, där det i dag långt in i borgerliga kretsar reses krav på stramare regler och hårdare spärrar mot osund risktagning.
Spel för gallerierna
Det kommer att gälla hela frågan om avvägning mellan marknad och politik – och det kommer att påverka bland annat hela diskussionen om privatiseringar inom den skattefinansierade sektorn. Det är ett tidens tecken att många liberala debattörer i dag kritiserar den okontrollerade moderata privatiseringsvågen, och att det i flera kommuner här råder uppenbara spänningar inom borgerligheten.
Så det resultat, som kommer ut av den närmaste tidens förhandlingar på den rödgröna sidan blir till en del ett spel för gallerierna. Det kan bli nödvändigt att förhandla om, både en och två gånger. Den faktiska betydelsen ligger mer i markeringen att man menar allvar med samarbetet, och kanske att man röjer undan en del stötestenar på vägen.
Stötesten
En av de största stötestenarna tycks vara frågan om budgetlagarna. Vänsterpartiet tycks ha en annan uppfattning än de två övriga, även om beskeden från vänsterpartiet på denna punkt är motstridiga. För en utomstående betraktare känns det dessutom som att man på ömse håll rör ihop frågan om det behövs budgetlagar eller inte med frågan om hur de i så fall ska se ut. Möjligen döljer det i sin tur mer djupgående motsättningar om synen på den ekonomiska politiken, som – kanske på ömse håll – gör att man
inte riktigt vill bli överens.
Men eftersom det i den väljarkår de tre partierna vänder sig till tycks finnas ganska starka sympatier just för en trepartiöverenskommelse kanske man skulle göra som man gör på arbetsmarknaden, när parterna står för långt från varandra – inkalla en oberoende medlingskommission?
Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelselsens Tankesmedja
