Facket främmande fågel i Second life

LO-Tidningens Erik Larsson i Second Life-upplaga lyckades inte riktigt finna den virtuella lyckan. Foto:AP/Scanpix

– Vet ni var jag kan fixa jobb? Inget svar.

– Jobb, säger jag. Och finns det möjligtvis någon fackförening här?

– Varför vill du jobba? undrar en person som tydligen ställt sig bakom mig.

– Och det kan man ju undra.

Jag är ny här. Har skapat mig en karaktär, Gula Latte, i datavärlden Second life. En sorts jättelikt virtuellt (påhittat) universum där man kan träffa folk från hela världen.

Second life är bara en värld online, där allt fler världar skapas ur ingenting. Ett svenskt företag har skapat ett annat universum – Entropia. Där kan man till och med ta ut riktiga pengar via en bankomat. En leksaksvärld som generar riktiga pengar.

Gud på riktigt
Vi betalar med riktiga pengar och får en virtuell valuta som vi kan köpa saker för i vårt dataanimerade dockhus. Det är okej. Leksaker är inte gratis. Men det finns en skillnad från förr. Här finns nämligen Gud på riktigt.

Med några enkla kommandon går världen att förändra. Nya kontinenter kan skapas och utplånas, karaktärer kan flyga – och en fyra meter lång skateboard kan plötsligt förvandlas till en sprattlande fisk av en allsmäktig programmerare.

De virtuella världarna står på bräckliga ben. Ingenting är beständigt, men det har det heller aldrig funnits något beständigt. Det fick holländarna på 1600-talet erfara.

Tulpandramat
Tulpanlökarna, som precis kommit till Europa, ansågs vara något av de mest värdefulla som fanns. Olika färger korsades fram, lökar såldes på auktion och priserna steg till himmelska höjder. Så kom året 1637. En investerare ville ha tillbaka sina pengar och kejsaren visade sig vara naken. Ekonomin var byggd på luft, priset var virtuellt. Tidigare välburgna borgarfamiljer var tvungna att lämna sina intecknade gårdar. Alla som hade sprungit åt samma håll kraschade plötsligt rätt in i en och samma vägg.

Jag fortsätter att hanka mig fram i Second life. Har svårt med alla knappar och instruktioner. Orkar inte läsa all information som flödar över mig. Flyger i stället runt lite på måfå och frågar efter påhugg. Men här är alla sin egen lyckas smed. Dansa för pengar eller designa dina egna kläder, fordon eller andra saker som du sedan säljer till dina medspelare. Arbetsmarknaden är tuff även här och jag känner mig som en looser.

Farlig tanke
Så kommer jag att tänka på en tysk farbror.

– Makt är en relation, tjatade Max Weber om i slutet av 1800-talet.

Det är en livsfarlig tanke. För om makt är en relation kan man plötsligt bestämma sig för att göra slut.

För de arbetsgivare som bara erbjuder tråkiga och farliga jobb är det av yttersta vikt att folk tvingas ta det enda de har att erbjuda – pengar. Den som har råd att tacka nej till övertid bara för att han eller hon inte vill sätter ekonomiska teorier i gungning.

Balkongen är räddningen
Jag är dock pank i Second life. Det behövs lite av den lokala valutan, lindendollar, för att få detta datauniversum att rocka.

– Men jag är en looser, tänker jag åter igen.

Så plötsligt reser jag mig upp, stänger av datorn. Jag går mot balkongdörren och öppnar den på vid gavel. En kylig vind drar in och jag mår bra.